I helgen hade vi kungligt kalas – med radhusmåttmätt – för Maximilian. Stort när liten blir större!I går vaknade jag i ett somrigt Göteborg och hade äran att prata på ett härligt event för Dfind IT & Finance-räkning.
Pratade med några kvinnor efteråt som var glada och nöjda. De berättade vidare att de var MKT överraskade över att någon med starka band till forskarvärlden ”faktiskt” kunde vara så kul att lyssna på. Tack:-)
Det lättaste sättet att sänka förväntningarna inför en dragning har visat sig vara just genom att presenteras som forskare eller med kopplingar till den världen - då har folk låga eller inga förväntningar alls - testa själva nästa så får ni se.Väl hemma igen förundrades jag ännu en gång – för vilken gång i ordningen tro?! – över min frus vidunderliga förmåga att göra SÅ många saker mer eller mindre samtidigt.
Tidigare på dagen hade jag med - juridisk legitimitet - sagt ngt i stil med ”…att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för att kvinnor skulle ha bättre simultankapacitet”, vilket i och för sig är sant.
Men vetenskapen har inte alltid rätt – dessbättre.
När lugnet sänkte sig över förortsradhuset så bar jag upp Nelly som hade somnat i mammas knä i soffan. I trappan upp färdades jag i mina tankar dryga 40 år tillbaka i tiden då min pappa bar mig, från bilen, från soffan eller var vi nu var eller hade hamnat stx innan jag somnat. Minns att det var mysigt, minns hur trygg jag kände mig.
Någon kanske undrar hur jag kan minnas om jag sov? Ja, men jag vaknade ju till ett kort ögonblick. Nu på Arlanda Express och på väg till Oslo och pratdax 15.00 på IBM´s Finance Forum, ska bli grymt roligt!
Hinner inte hem till läggningen i kväll men ska pussa på de små när de sover – liksom den stora om hon fortfarande är vaken.
Även om de små inte kommer att minnas det i morgon så kommer de känna det, då, sen och resten av livet – det är jag säker på.
Allt gott//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar