- Var ligger dagis? – Där ligger dagis, sa Nelly.
Lämningen förlöpte kanon, även fast regnet vräkte ned.
- Får jag lämna fler gånger, frågade jag.
- Ja, fem gånger till, sa hon.
Har hämtat och lämnat på dagis sen – 93 och snart är det dags för den sista inskolningen.
Känns konstigt – och kul.
Åt sen lunch med en bekant från ungdomsåren.
- Det känns nästan som att lära sig att leva på nytt nu när barnen är utflugna, man vaknar på morgonen och undrar vad man ska hitta på?! Känns lite som att man är ”förbrukad”, fortsatte hon.
En annan vän berättade ungefär samma sak för något tag sedan. Han sa också att det alltid var kul att få besök av oss – så mycket liv och rörelse.
- Jorrå, nog är det alltid liv, sa jag, och rörelse.
Kollade mailen på kvällskvisten och någon nytillkommen läsare hade lämnat bloggen då jag – som alla andra - till hennes stora besvikelse visade mig drivas enbart av det ytliga. Någonstans mellan raderna misstänker jag det framgår att jag inte ”bara” drivs av det ytliga, om man läser riktigt noga vill säga.
You can´t win them all.
Efter bastun såg jag att några nyfunna läsare generöst hade #ffse:at mig på twitter. Ordningen återställd.
Och välkomna ni nya followers, kul!
Frun har åkt iväg för att köra sitt första konditionspass på flera år – riispect!
…och då passade Maxi på att bajja värsta på länge, i alla fall av de som hamnat på min lott. Det var så messy att jag var tvungen att sänka volymen på Spotify – ungefär som när man ska fickparkera och sänker volymen på radion ni vet.
Just detta kommer jag inte att sakna, men i övrigt är det bäst att passa på och njuta av denna tid, denna dag – för snart sitter vi där och undrar vad vi ska göra med all tid.
allt gott alla glada människobarn där ute!//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar