En tår i ögat och ett leende på läpparna

Igår styrde jag kosan till min födelsestad Norrköping, efter att först ha ätit lunch på Söder tillsammans med de mina och gudmor till ett av barnen.

Väl framme var det dags "walk down memory lane" – som alltid.

Jag kan fortfarande varje gatsten – inbillar jag mig.

En promenad i det vackra vädret tillsammans med min kära moster då vi besökte min pappas grav.

- Tänk vad tiden går, 34 år sedan.
- Jo, sa min moster.

Sen mot De Geer-hallen och föreställningen The Fairytale, en symfonisk resa in i sagans värld. Kvällen till ära spelades den också in för Amerikansk TVs-räkning.

- Men HEeeEJ – är DU här?!?

Där var Carita, Magnus och Annette, Skotten, Lasse, Lottie och många, många andra. Några nyfunna vänner dök också upp bland de gamla.

- Va, har det gått 25 år sen sist?!?
- Ja, typ 24 i alla fall.

Sen dags för föreställningen. Ulrika och Peter – tillsammans med en fantastisk ensemble och orkester – bjöd på en show som roade, berörde och underhöll.

I programmet skrev de något i stil med att de hoppas att folk går hem med en tår i ögat och ett leende på läpparna.

När jag stegade mot bilen vid midnatt, för att köra hem till Stockholm, så hade jag mycket riktigt en tår i ögat och ett leende på läpparna - och ovanpå allt detta ett hjärta fullt av glädje i mitt bröst!

Vilken show, vilken kväll, vilket minne för livet – 1000 tack!

Glada//doc.

Ps. …och du Ulrika, som vi sa, nu ska det inte går närmare 20 år igen – utan bli av rätt snart. Hälsa Peter och tacka ännu en gång – vi ser fram emot att träffa er alla inom kort!//kram//air-team Ds.