Skannade av i FB-bruset i lördags och fann denna sköna och till synes sedvanliga konversation utspela sig:Dude 1 wrote:
”Gjorde en extra lång inlinesrunda. Halvvägs insåg att jag hade behövt ta med mig mer energi, t.ex. en banan. Hade knappt hunnit tänka tanke... vad ligger där framme...något gult? En banan! Om inte detta är bevis på att gud existerar, så vet jag inte vad är :-)”
Dude 2 wrote:
”Kanske bevis på att någon tappat en banan?”
När jag läst det första så tänkte jag att ja, kanske ännu ett bevis att lägga till högen av bland annat de medeltida som företrädesvis var en del av skolastiken.
Nåväl, kanske inte i paritet med de klassiska gudsbevisen som jag fick stifta bekantskap med, på teologen på Linköpings Universitet, som student för länge sedan.
Se ex. nedan på det av mer filosofisk natur framfört av bland andra Anselm av Canterbury och René Descartes.1. Gud är per definition det största tänkbara.
2. Antag att Gud inte existerar.
3. I så fall kan man tänka sig något som har alla Guds egenskaper, men som också existerar.
4. Detta något är i så fall större än Gud, eftersom det är större att existera än att inte existera.
5. Detta leder dock till en paradox, eftersom Gud ju per definition är det största tänkbara.
6. Antagandet att Gud inte existerar är alltså felaktigt.
Jo, bananen på gatan och huruvida det var ett 2000-talets gudsbevis eller ”bara” en tappad banan låter jag vara osagt.
Kanske var det både-och, för håll med om att det inte föreligger något motsatsförhållande dem emellan?!
Trevlig söndag där ute, says//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar