papa

Förra veckan hade vi vår första session med Andrea på Primadonnaprofylax. Nämnde för en kollega vad vi skulle på. Hm…, sånt där sitta på saccosäckar i grupp och flåsa unisont, funderade vederbörande.

Nej, inte precis, eller rättare sagt inte alls. Jag är ju tämligen luttrad i denna barnfödar-profylax-föräldragrupps-/kursbranschen och vet vad som funkar på mig/oss. När man är på vilken kurs det än må vara och man talar saaaktaaa och ööööÖöverpedagogiskt så att aaaaaaaaaalla ska hännnnnga med, så hänger jag inte med...

Att föda barn är ju en ganska informell grej och att få diskutera ”allt mellan himmel och jord” – utifrån vår situation och våra behov - var mitt i prick för oss, utan att alla andra också skulle hänga med. Inte så att vi behövde prata fortare än vanligt, det är ju inte det som tidigare varit kruxet, utan för att vi träffades på samma – ja på samma vad? Våglängd? Level? Inte vet jag, men vi möttes och vi fick med oss så mycket inför nästa gång vi ska ses och framför allt nästa gång vi ska ha barn.

Det var så mycket mer än ”bara” andning, det var helt enkelt syresättning och förberedelser på det mentala planet – inte minst för mig som pappa. Jag borde veta bättre, förstå att det verkligen snart är dags, men har ändå svårt att verkligen ”fatta”. Synd att man är så korkad kan tyckas - tur att det finns hjälp.

Allt gott!

ps. på idg.bloggen skriver jag om att rå om varandra i inlägget weekendresa ds.