De är nästan som saltvattensfiskar, sådär onaturligt färggranna och skarpa tänkte jag tyst för mig själv. - Önskar att vi hade såna där helt vita också, du vet såna som vi gav till Karin och Jim, sa min fru. Ofta när jag talar om beslutsfattande, hjärta/hjärna och intuition så tar jag upp hur sannolikt det är att det vi känner – intuitivt – ska slå in. Brukar landa i, efter att ha pratat om Rizzolattis upptäckter inom neurobiologin på 80-talet, att det slår in ibland och oftast inte. Lång historia det där, mer om detta en annan gång.
Knack, knack på ytterdörren. "Blommor till er". Det har gått ca. 30 min sen vi pratade om orkidéerna, de vita ni vet. Är det någon som minns när Harry Potter fick brevet instucket under dörren i första boken, när han var på den ensliga ön? När jag läste boken för den förstfödde för sisådär 10 år sedan så fick jag gåshud vid just denna sekvens.
Öppnar blompaketet. Gåshud, där finner vi de vackraste vita orkidéerna vi sett i modern tid. Sammanträffandet var helt osannolikt osannolikt, och helt fantastiskt härligt. - De vänner du har kvar i Sundsvall är verkligen fina vänner , sa min fru. Ja, så är det. Vi har fått blommor från Åkarp i söder till Tunbyn i norr, tack alla det hjärtligaste och inte minst för orkideerna alldeles nyss Lillan och Tomas!
…och när allt kommer omkring så går gamla vänner inte att få nya, så take good care!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar