Hur får ni vardagen att gå ihop?

Märklig känsla att komma tillbaka till jobbet efter två veckor hemma med familjen, det kändes som om en längre tid gått. Ett möte eller två och man var inne i det igen.

Paulo Coelho skriver att: ”I have always believed that in the lives of individuals, just as in society at large, the profoundest changes take place within a very reduced time frame.” Undantaget är väl då det här med barn, det är som bekant inget som – totalt sett – sker över en natt. Hur som helst så är det onekligen en milstolpe, eller som i vårt fall milstolpar, som får en att tänka till och fundera ett extra varv på vad som egentligen är riktigt viktigt här i livet.

Jag pratade med en kollega idag om den paradox som många av oss stångas med varje dag, år ut och år in. Jag väljer att kalla den för prioritets- och processparadoxen. Jag blir ofta imponerad av vänner, bekanta och inte minst mina kollegor som ”rattar” miljonprojekt med millimeterprecision. Det paradoxala är att samma personer samtidigt undrar ”hur får ni vardagen att gå ihop?” – läses: vi får inte vardagen att gå ihop. Processerna i projekten på jobbet är välutvecklade, hemma är det sämre med strukturkapitalet.

Det inte särskilt ovanligt att man hör folk säga att de har jobbat flera helger i rad för att det verkligen hade kört ihop sig, eller att någon ”snittat” 60 timmar/v under hela våren. Tyvärr är det inte fullt lika vanligt att man hör någon säga att jag gick ned på 80% under hela våren, vi fick helt enkelt inte vardagen att gå ihop annars. Och skulle man råka höra någon säga det så det med största sannolikhet inte en he utan en she.

Tänk om vi lika hängivet tog oss an uppgiften att få vardagen att gå ihop, som att leverera nästa projekt enligt plan. Kanske är uppgiften oss övermäktig, men håll med om att det är en kittlande tanke?!

Kanske vi ska ge det en chans?