En dag i beslutsdoktorns liv

00.30 – kliver i säng efter en lång dag som jag avslutade med en sen bastu.

Dessförinnan körde jag ett radhusyogapass. Hittade inte skivan som jag brukar köra och istället för att ta den för nybörjare – vilket så här med facit i hand hade varit i det rätta – så tog jag den som heter avancerad. Damerna på skivan blev som galna, de böjde benen verkligen mkt – och jag försökte göra det samma. Nybörjare? Avancerad? Nybörjare. Tar rätt skiva nästa gång. Att man aldrig lär sig. Stel.

Upp med tuppen och på tåget till Karlstad för ett talaruppdrag. Hade lite fjärilar i magen – för att åka tåg. Senast det begav sig, mer om detta på idg-bloggen, så var jag med om ngt MKT märligt. Hade köpt en enkel biljett till Åre, sovvagn. Färdades 6 timmar och vaknade på Stockholms central – där jag alltså hade startat:-/ Misstänkte för ett ögonblick att jag råkat äta magic mushrooms. Inte som på räls precis, i vart fall inte till Åre.

Hemma var det lite rörigt när jag for, det kändes så där att inte kunna vara behjälplig. Den minsta hade sen kräkts ned allt som kom i hans väg – ackompanjerad av sin arga, ledsna och 3-årskrävande syster. Min fru hade haft det hon gjorde. Vi körde ett kort terapeutiskt samtal med på sprakande lina från tåget. Allt kändes bättre, både på tåget och där hemma. Alla mammor som är hemma är hjältar. Pappor också, men det är som bekant långt ifrån lika många – eller för den delen lika länge. Synd att så många pappor råkar ha så viktiga och välavlönade jobb.

Riiiiiiing, OH NO…, hade träff med min mentor och hade inte bokat av in due order, knas:-/ Hon sitter inte precis och rullar tummarna och undrar om inte vi kan ses. k.ä.n.d.e.s i.n.t.e b.r.a. Gjorde det enda rätta. Platt som en avrättad kanin lade jag mig (obs! symboliskt) och meddelade mailledes att jag var ledsen för att jag drällde med hennes tid, osv.

Väl framme i Karlstad var det dags för en lära-känna-varandra-lite-lunch med de trevliga uppdragsgivarna. Efter dragningen stod vi länge och pratade om saker långt, långt bortom det vi avhandlade vid lunchen några timmar tidigare. Det är en magisk känsla när man lyckas öppna upp sinnen, få människor att känna. När vi skildes åt var det som att skiljas från personer som jag känt mycket längre än de 5 timmar vi tillbringat tillsammans. Det är att mötas, att verkligen färdas tillsamman. Existentiell alkemi.

Innan tåget gick hem gick jag far beyond och investerade i en stor cappuccino på Espresso House. En vän på fejjan undrade om det var magkänslan som låg till grund för detta stora beslut eller hur ”a pro like you” gör? Well, det var nog en blandning av mage, hjärta och hjärna – som alltid när det blir bäst.

Hemma verkar allt vara under kontroll, längtar dit.

//doc