Vi åkte in 15.00 i måndags och strax efter midnatt kom ännu ett underverk! Tänk att något som händer hela tiden, överallt, kan vara så unikt varje gång. Ett mirakel.- Om magen är si så blir det en flicka, om magen är så blir det en pojke. Om mamman är sugen på salta pinnar så är det en flicka, såvitt inte det första var en flicka och mamman gått upp mer än 14 kg denna gång…, etc, osv. Det finns många där ute som vet en hel del om allt detta, ska gudarna veta. När jag sammanställer gissningarna och profetiorna med ett överslag så konstaterar jag, föga överraskad, att ungefär hälften hade rätt. Det blev en underbart söt liten pojke, en gåva.
Fick sms från en god vän som skrev att han skulle vilja känna sig sådär ung igen, sådär ung som småbarn får en att känna sig. Visst är det så, att barn för oss närmare livet och i någon form borgar för att vi håller oss i form på många plan. Man har liksom inget val:-) På tal om sms så hade svärmor också fått ett, från en bekant i Egypten som hälsade och grattade till Max. Märkligt i dessa tider hur nyheter sprider sig, liksom sanningar. Vi har diskuterat lite fram och tillbaka rörande namn, det mesta (99.99%) har lutat åt Maximilian. I Kairo visste man redan innan - utan att det är någon tidsskillnad.
Tårarna rann när han kom, det var stort. Paradoxalt nog har det blivit större och större för var gång, som störst nu när inte livet är lika självklart längre, nu när jag – tack och lov – blivit lite ödmjukare. Vilket privilegium att få uppleva detta en femte gång. Känner stor tacksamhet och glädje. Försöker skriva så jag inte tröttar ut läsaren med allför känslosamma texter här, det går väl sådär – för det var väldigt starkt, stort och underbart! Tack till han ovan där, tack till min fru som är en hjältinna. För att sammanfatta det hela med en landsmaninnas ord – "jag vill tacka livet!"Välkommen hem i morgon Maximilian!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar