Livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

Igår var vi på en liten bjudning hos grannar i området, nyfunna vänner. Bland dessa nyfunna dök det också upp en gammal vän, en nygammal på ngt sätt.

Jag har aldrig varit den där måste umgås med alla grannar-typen, faktiskt tvärtom. Varför umgås med folk bara för att man bor på samma gata? Sen kan det visst vara så att de som råkar bo där är riktigt hyggliga typer och då är det ju en annan sak, som igår.

Den nyfunna nygamla vännen och jag har spenderat massor med tid tillsamman för många år sedan, och har nu alltså återförenats genom för oss nya vänner – vänner som är hans gamla.

David var verkligen lill-David då jag sist såg honom i Åre, där vi tillbringat jular, nyår och inte sällan valborg tillsammans. Time flies. Nu är han stora karln med en härlig familj.

Vi pratade om livet, om gemensamma bekanta och vi konstaterade att det verkligen gäller att leva livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

För åtta år sedan var döden fasligt närvarande i vår familj, det var en sommar lika het som denna. Märkliga minnen man förknippar med en vacker sommardag. Märkligt nog också minnen som gör en dag som denna, liksom alla andra dagar, så ofantligt mycket mer än just ”bara en dag”. Detta är livet och jag är så tacksam, bland annat tack vare alla minnen från sommaren för åtta år sedan.

En granne hade visst gått bort häromdagen, alldeles på tok för ung. Pangbom, helt knall och fall. Vältränad och levnadsglad, obetydligt äldre än jag själv. Inget planerat milt uttryckt, inte heller väntat – inte ett dugg.

Delar av familjen är iväg på annat håll idag och jag är hemma med 9-åringen. Vi ska göra i ordning vår uppblåsbara kajak inför veckans turer och jag ska viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne. – Meh, det säger du ju varje dag, sa 7-åringen till mig för någon vecka sedan då jag viskade samma sak i hennes öra. Jag vet sa jag till henna och berättade sen att hon kommer få höra samma sak - varje dag - så länge jag lever!

Även fast klyschan är en smula sliten så kommer den här i alla fall – fånga dagen!

Hard life - här eller där?

Semesterprocesserna verkar ha kommit på plats ovanligt fort denna gång. Man kör i sina gamla hjulspår 48 veckor/år och över en natt är det dags för nya rutiner, vilket inte alltid funkar 100 från dag 1.

Det har hur som helst varit en underbar första vecka med semestertjuvstart på Kolmården (stx innan semestern), en heldag på Grinda, totalsanering av förråd, etc. Igår var det sen dags att träffa våra vänner från Kairo, nytt försök så att säga. För er som läste mitt förra inlägg kan jag berätta att, rätt gissat, de hann inte med båten i tisdags. Denna gång gick det bättre, visa av erfarenhet hade vi denna gång ordnat ett arrangemang som inte krävde någon större tidsmässig precision från deras sida.

- Your life is so hard here in Sweden, sa den Egyptiska kvinnan under lunchen. Hon åsyftade det faktum att vi gör allt själv. Hon tänkte nog mest på min fru, även om tänket också går att applicera på den Svenska mannen. I Egypten är samhällsklyftorna enorma, lite förenklat så har man tjänstefolk eller så är man tjänstefolk. Våra vänner har hjälp med de mesta och kan inte för sitt liv förstå hur vi hinner göra allt själva. Inte vi heller sa jag.

Vi funderade lite på vad vi ska hinna med. Vi ska hinna ta hand om barnen – att göra dem går som bekant av bara farten – vi ska hinna jobba och helst göra karriär, vi ska hinna hålla oss i form, vi ska hinna odla vår kärleksrelation (ta den till nästa level), vi ska hinna hålla ordning på hemmet, vi ska hinna hjälpa barnen med sina läxor och uppfostra dem enligt konsten alla regler, vi ska hinna med att skjutsa dem på träningar av allehanda slag, vi ska hinna med lite egen tid och vi ska hinna självförverkliga oss. Opps, var fick jag det där sistnämnda ifrån?!? Vad är det egentligen?!? Ok, glöm det. Men det är onekligen är en del som ska hinnas med. Men hard life? Well, that´s life, även fast man ibland önskar att det var lite mindre som skulle hinnas med.

Skulle vi vilja byta med dem, deras liv och deras hjälp? N.E.J och åter N.E.J ! Alla har vi våra önskemål och när lunchen led mot sitt slut sa mannen i paret att han verkligen hoppas få se lite regn under de kommande dagarna. Han hade nämligen inte sett regn sen i april, med undantag för en liten skur på Arlanda när de anlände i slutet av förra veckan.

Man kan inte få allt, life is hard!

En svensk klassiker

Första riktiga semesterdagen igår. Startade med två Arpeggio, brukar bara hinna med en innan det är dags att åka till jobbet. Två var en markering.

Sen bar det av till IKEA. Det var alltså det som var den svenska klassikern fick jag senare höra av Ulrika. Skrev för någon dag sedan att skönt med semester, ”inte så mkt som ska hinnas med heller”. Måste varit hög på semestertanken då jag skrev det. Det är en del att göra har vi kommit på, därav IKEA igår.

För många herrans år sedan konstaterade min styvfar, något sorgset, att ryktet om finnar och deras knivar var betydligt överdrivet. Han, som gammal kock, var van vid vassare doningar än de han fann i lådan hemma hos oss på Bråddgatan. Ja, det är Broadway-gatan i Norrköping som jag åsyftar. Bodde ovan
fiket Broadway där Eldkvarn skrev en och annan låt. Kungarna från Broadway, osv. Nog om det.
Så, igår slog jag till, utan fruns vetskap, på en IKEA-kniv. Vass värre, höll på att skära fingrarna av mig när jag skulle tillreda middagen senare på dagen. Har sen ungdomens dagar haft siktet inställt på en fin uppsättning Globalknivar. Verkligenheten har dock hunnit ikapp. Den vassaste kniven i lådan räcker gott och väl åt en enkel medborgare som mig, kom jag just på. Handlar det om avtrubbade ambitioner eller är det bara en smärre korrigering till rådande omständigheterna?!

Åsså var Spanien vidare i kväll, känns väl helt ok. Är faktiskt något av ”indifferent” vad gäller just dem. Nöjd annars då jag blev bönhörd i ett av mina tidigare inlägg där jag skrev att ”Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna.” Strax därefter fortsatte jag med att ”Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!”
Inte helt fel på´t - eller hur?!!

Semestern rullar vidare och idag stod skärgårdstur på agendan med våra vänner från Kairo, som är på besök i stan.

- Båten går kl. 10.00 GMT +1, WE REPEAT, Båten går kl. 10.00 GMT +1. Är man inte där då så missar man båten, då missar man hela utflykten – comprende?!?

Hur det gick med den saken får jag be att återkomma om inom kort. Skulle vara kul att höra er spontana gissning!

Midsommar och SEMESTER!

Fem (5) veckor framför oss och inte särskilt mkt som ska hinnas med! Kan det bli bättre? Ne.

Vi tjuvstartade med en kanondag på Kolmården i onsdags. Underbar dag, fint väder och Kolmården visade upp sig från sin bästa sida. En utflykt på 11-timmar där alla får med beröm godkänt. Annars är det lite ”random-touch” över det hela när air-team är ute, vissa av medlemmarna är inte fullt inne i gruppdynamiken och de sociala processerna ännu. Men det kommer med ålderns rätt när det fått ngt år på nacken, 2-3 sisådär.

Själv har jag i min ungdom haft som devis att ”hellre en dag som ett lejon än 100-år som ett får”, men har omvärderat efter dagen på Kolmården. Jag var på en jobbkurs i höstas och vi kategoriserades in i olika djurgrupper, jag blev klassificerad som lejon. Jag hade dock drag åt både st bernards- och ugglehållet, men mest lejon. På Kolmården kom vändningen som sagt, jag är mer uggla än lejon. Dels så såg vi inga lejon, vilket kan ha verkat till lejonklassificeringens nackdel, men framför allt så fick vi bevittna rovfågelsuppvisningen. Riiispect. Så häftigt. Bland annat hade de med en majestätisk berguv – som gjorde intryck på mig. Jag vill vara som han. Nog om det.

Fått många mail och kommentarer på mitt inlägg Situation S T H L M. Kul. Bland annat på IDG-bloggen från Ola som skrev att ”kul med en blogg som innehåller både IQ och EQ”, stor komplimang som värmer i sommarvärmen! Det uppstod också en rad med kommentarer på FB på temat. Värt att tänka på, inte minst i dessa midsommartider!

Just avslutat en god midsommarlunch och styr strax vår airbus till svärföräldrarna för fortsatt firande. Hoppas alla ni där ute har en underbar midsommar med värme, kärlek och samförstånd!

Allt gott!

Äventyr

- Hur var Boracay? ”Nemen det var soft, jag stannade där 2-3 veckor. Därefter åkte jag tillbaka till Hong Kong, aduvet gillar verkligen den staden.” Så lät det någon gång i mitten av 80-talet när jag var ute och reste mycket, och bitvis länge.

I vintras var jag 2.5 dagar i Åre med en god vän, det kändes som mitt livs äventyr. För typ 20 år sen var det så självklart, typ ”koncernstandard” i min värld. Ingenting som jag ens reflekterade över när jag for till jordens alla hörn. Well, har inte sett särskilt mycket av Afrika om jag ska vara ärlig. Inte heller har jag varit i Indien eller Centralamerika, men i alla fall.

Förr fanns all tid i världen, förr fanns inga begränsningar – nor bekymmer. Idag vet jag att saker och ting i livet inte är så självklara, varför mycket många gånger känns större. Varför ska det ta drygt 40 år att förstå det? För att du är trög kanske någon tänker, måhända, med synd likväl – för min del.

I morgon åker vi till Kolmården över dagen. Det känns som ännu ett stort äventyr. Det är 5 år sen sist vi var där. Nelly har vaket lyssnat på pappas historier om när jag var där med mina föräldrar – om när pappa var liten. Vi har googlat upp och oss på delfiner och giraffer. Vi är redo, hoppas jag lyckas sova nu!

glada//air

ps. I dag var också sista kostymdagen i Q2, sista för säsongen. Känner vittringen av semester. Riktigt, riktigt skönt och väldigt roligt!ds.

Situation S T H L M

Hon stod där och sålde Situation S T H L M som så många gånger förr, en fin sommarmorgon när jag klev av bussen och gick över gatan vid Klarabergsviadukten.

Kontrasterna blir så stora när affärs- och kontorsfolket skyndar till sina ämbeten och tidningsförsäljarna står där, som från en annan värld. Men de är från samma värld, samma moder jord. Livet har bara tagit en annan väg, ödet har velat annat. Det kunde varit du eller jag, var så säker. Gränsen mellan” vi” och ”dom” är hårfin. Jag har haft en väldig tur - liksom alla andra som skyndade förbi.

Nytt nummer, synd att jag inte har några kontanter hinner jag tänka när jag gick förbi. Kommer sen på att jag har en 100-ring i plånboken, jag gick tillbaka. Hon som stod där var för många år sedan mammas och pappas lilla flicka, en söt liten dotter. Hon bröt på finska, vilket påminde mig om hur min egen mamman lät.

40 kr sa hon och tillade sen att hon bara hade 40 kr att ge tillbaka på 100-ringen som jag höll i handen. Men det gör inget sa jag för du står ju här ibland. - Precis, tack sa hon och sken upp i ett leende, jag kan ju köpa en extra kaffe och en bulle också! Ja, precis tänkte jag och drog ett djupt andetag då jag haft på tungan att ”nästa gång kan jag istället köpa en tidning för 20 kr…”

Nästa gång när hon säger att priset är 40 kr, så ska jag säga; ”nej, priset är 60 kr jämt, inklusive kaffe och bulle till dig!”
Köp gärna en du också, 20 kr går ograverat till säljaren själv!

Lära sig att hantera osäkerhet!

"Each human being was given two qualities: power and the gift. Power directs us towards our destiny; the gift obliges us to share with others what is best in us." Paulo Coelho

I torsdags skrev jag kort på fejjan och funderade publikt om det varit en bra eller en dålig dag idag. Jag bestämde mig för att det varit en bra dag, det ligger i min makt att göra så - även fast ingen skulle kunna sagt emot om jag valt alt. nr 2. Men varför skulle jag göra det?

- Men tala ur skägget tänker någon. Ockright säger jag. I en del av min sfär har det svävat en del osäkerhet, vilket jag normalt hanterar rätt hyggligt eller riktigt bra. Den här gången har det dock handlat om någon form av semi-ostrukturerad osäkerhet, som varit lite besvärligare att manövrera. Ni vet osäkerhet som finns där, men som inte går att sätta fingret på. Eller om man frågar osäkerheten om det är helt säkert, eller i vart fall halvsäkert, att det inte är så osäkert som magen försöker berätta för oss. När då osäkerheten säger att det finns inga skäl att tvivla på att allt i princip är säkert, då blir jag fundersam och lite osäker.

I fredags kom jag dock på osäkerheten på spåret, jag var alltså inte fel ute. Det kändes genast mkt bättre. För precis som som The Warrior of Light säger i citat i rubriken så har jag både "the power and the gift", vilka jag ska nyttja på bästa sätt!

Ny vecka, ny möjligheter - underbart!

ditt och datt

I fredags var det stor fest på jobbet, som jag missade. Riktigt skönt, faktiskt. Tre av barnen var utleasade och vi hade lite quality time för varandra, tillsammans med minstingen.

Viktigt att stanna upp, att hämta hem läget, att prata och ses på ett sätt som vardagen inte är anpassad för. På lördagsförmiddagen gick vi en långpromenad i det vackra vädret, längst med vattnet. Vi stämde av lite ”mitt i livet” och konstaterade att vi är så tacksamma för det vi har – och att vi alltjämt försöker göra medvetna val kring det existensiella. Vi var också glada för att vi tackat nej till kvällens 40-års kalas.

Vi konstaterade att det var ovanligt lite folk i rörelse, och kom sen på att många nog hade åkt in till stan för att bevittna bröllopet. Det hade vi inga planer på att göra. Väl hemma igen med alla i boet så hade vi TV:n på och sneglade lite på tillställningen. Det var riktigt fint och jag kände mig väldigt glad för att de dessutom fick så fint väder. Jag hörde någon tidigare i veckan säga att ”jag hoppas det regnar, jag gillar inte det där överhuvudtaget…” Det kan väl aldrig vara fel att önska någon en fin dag när de ska gifta sig - eller?!

Man ska som bekant se glad ut när man gifter sig, och det gjorde de verkligen. De såg så glada ut så jag är mkt benägen att tro att de var just så glada som de såg ut att vara. I morse sen så kollade vi på talet, Daniels tal. Imponerande. Om vi ska ha kungahus eller inte låter jag vara osagt och dagar som dessa känns frågan lite off, inte rätt dag att ta just det beslutet. Men eftersom vi nu har det så kan det ju vara bra att ha folk med på tåget som klarar av offentlighetens ljus. Klart att han (Daniel) hade fått hjälp med talet, allt annat hade varit tjänstefel. Men det var han som talade, det var han som levererade. Jag har bevittnat många som darrat på manschetten vid enklare tillställningar än den igår.

Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna. Vore härligt med lite nytt folkligt fotbollsblod i det stundande finalspelet. Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!

Hoppas du också haft en bra helg - med bra väder!

ps. på idg-bloggen är temat för dagen Sociala medier och nätverksbyggande ds.

I have a dream - eller flera!

Efter några hektiska dagar, med sena kvällar och tidiga mornar, så lugnade det ned sig efter ett väl genomför seminarium på jobbet igår.

Kvällen innan hade jag kommit hem när de små sov, och jag gick innan de hann att vakna. Det händer inte så ofta och jag gillar det inte. På tal om att inte vakna, minstingen hade givetvis vaknat och ammat sina 4 ggr a’ en tim. Idag blir det blommor från Hötorget till frun, det borde hon få varje dag.

Efter seminariet åkte jag till S:t Eriksplan för lunch. Det var den godaste laxsalladen jag ätit in my life. En "Indier" på Rörstrandsgatan, Bebe tror jag stället heter. Under lunchen avhandlade vi verkligen som det står i underrubriken till denna blogg – livet i stort och detaljer av värde. Vi avhandlade jobbet ganska schematiskt. Aha, 23 år på en och samma arbetsplats, cool. Och jag? Det har blivit sju år som längst för min del. – Vad har du för planer själv, trivs du?, frågade min vän. Jo, jag trivs och planer eller drömmar finns. Vi diskuterade det faktum att det ”värsta” i människors liv är ju inte att inte nå sina drömmar – utan att inte ha några.

- Och grattis, du har ju blivit pappa igen! Merparten av samtalet kom sen att handla om att många i vår ålder just nu går igenom en speciell fas i livet, barnen börjar flytta ut. Barn håller en ung sa Per min vän från ungdomsåren, lunchvännen höll med. – Ja, de låter en inte soffa till sig. Ne, I know och jag är tacksam för det. Det är ett otroligt privilegium att få dröja kvar i småbarnseran, något årtionde extra – en sanndröm i sig.

Det kändes som att det var fredag, stressen var som bortblåst och diskussionerna om livet var berikande. Härligt att mötas, att generöst tänka högt och dryfta tankar kring det existensiella. Och eftersom det är fredag tänkte jag, så köper jag en glass och går tillbaka till kontoret, ett äventyr i sig.

Idag är det torsdag och snart fredag igen, livet är gott att leva!

Gäster på semestern - or not?!

I morgonsoffan på TV diskuterades det livligt om semester, semesterstress och att hälsa på hos vänner och bekanta. Hur länge får man t.ex. stanna när man är och hälsar på hos folk, under semestern?

3-4 dagar tyckte panelen att man fick stanna. Tycker det låter i längsta laget.

En av kvinnorna berättade om att de hyrt ett hus och på Gotland, för att fira semester med familjen. Många kom och hälsade på, alldeles för länge och alla hade alldeles för mkt semester under tiden… Hennes semester hade hastigt och mkt olustigt förvandlades till 5 veckors hårt jobb som pensionsvärdinna.

Vi får lite nu och då en inbjudan, typ. - Vore kul om ni har vägarna förbi, hos oss finns det alltid plats! Jag vet inte hur genomtänkt en dylik inbjudan är, om det nu är en inbjudan då vi säger så mkt av gammal artig (o-) vana:-) Jag skulle nog dra mig för att bjuda in air-team om jag hade tänkt igenom det hela. - Tänk om de inte lyssnat på pratet i morgonsoffan och stannar en hel vecka?!? Nåväl, vi har ju tre veckor kvar att vila upp oss efter att de åkt, kanske det presumtiva värdparet resonerar.

En mycket god vän undrade för ngt tag sedan vad vi ämnade göra v. 27. Inget planerat svarade jag. - Utmärkt, jag har bokat ett stort hus på egen ö skärgården några veckor i sommar och ni får ta den första av dessa veckor! Smart gjort, alla nöjda och mycket glada – vi är dig evigt tacksamma Per!

Bättre förr?

Hur ofta får vi inte höra att det var bättre förr och då gäller det allt mellan himmel och jord. Men så var det alltså inte. Den myten ska jag nu ta död på, en gång för alla.

När snön föll i mörkaste decembernatten -93 så kom ett gossebarn till världen. En underbart litet barn, dock med fasligt dåliga sovvanor och en osedvanligt hög röst sin ringa ålder till trots. Hans mamma och jag turades om broderlig att vanka fram och tillbaka nätterna i ända under några år. ”Så här mycket snö var det alltid när jag var liten sa hans mamma”, vilket givetvis inte var sant. Men det är ju så vi människor fungerar, vem minns inte alla varma och soliga somrar? Vi har extremt marginellt mer/mindre snö nu än då och samma gäller somrarna – fast i det senare fallet gällande värmen, ja ni förstår.

När nästa gossebarn kom till familjen häromsistens så skulle det visa sig att han, peppar-peppar, sover lite bättre och skriker med en artigare stämma. I övrigt lika söta. Mamman den här gången gillar sol mer än snö.

Den stora skillnaden, vilket också suddar ut det var bättre förr-argumentet, är att nu när man går och vankar av och an med den lille på axeln så kan man titta på SVT-play i sin iPhone! Om inte detta är ett steg i rätt riktning så säg mig, detta om ngt är ett tecken på att det är bättre nu än då. Innovationen kom dock i grevens tid då småbarnsnätterna börjar gå att räkna ned för min del – även fast man aldrig ska säga aldrig!

ps. Isak, grattis till ditt första år på brädgymnasiet i Malung! ds.

Fel kö eller cash is king om ni så vill

Är det någon av er, och nu chansar jag vilt som ni märker, som råkat ställa sig i fel kö någon gång? Någon?!

I förrgår skulle jag en snabb sväng ned på Hemköp i Åhlenshuset i city, för att köpa lite sallad till den medhavda lunchen på jobbet . Väl i kön så hann jag tänka tanken att ”värst vad lite kö här var idag”, det brukar nämligen alltid vara lååånga köer där.

Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara två damer framför mig. Damerna i fråga var från Kina ska det visa sig och det är nu det börjar. Betala med kort, so far so good. PIN-kod?!? “Do you have, pinkod you know?!? Ingen pinkod, okej – då I need to see you passport.” Fram med passet, oj hur ser Kinesiska siffror ut tänkte jag. Hon i kassan verkade tänka detsamma. Efter en stund, då halva lunchen gått, så var det dags att signera köpet. Det visade sig dock att dottern som handlat på sitt kort lämnat fram mammans pass, here we go again.

Nytt försök igår då, skam den som ger sig. Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara en dam framför mig denna gång. Hon skulle betala med kort och utnyttja en rabattkupong som hon fått som sms. Det gick inget vidare. Efter 10-min dividerande gav både hon och kassörskan upp.

Själv försökte jag finna mitt inre lugn, tänkte att det är danande för karaktären att acceptera att jag inte kan styra allt, och innan jag visste ordet av så var det min tur.

Lite perspektiv i relation

Martina Haag sa i en intervju i tidningen mama att ”Man slutar vara övertrevlig när man får barn. Första barnet, då börjar man resa sig och gå ut från bion om man inte gillar filmen. Andra barnet, då slutar man umgås med folk man egentligen inte trivs med. Tredje och fjärde… Då blir man bitchig. Jag snabbspolar folk, jag har inte tid att stå och lyssna på något dravel. Och verkligen inte när folk som inte har några barn ska stå och gnälla skitomständligt om hur lite de har sovit.”

- Vad händer efter det femte?, undrade min fru. Well, vet inte så noga men för att spinna vidare på Martinas tema så är det nog så att jag snabbspolar lite av varje, då tiden som ”blir över” för egen konsumtion blivit en lyxvara.

Åt lunch med en gammal studiekompis. Vi avhandlade 20 år på 60-min, rätt intensivt och helt underbart. Tack för 12 bitars lax på Roppongi! Härligt att höra om hans resa genom livet, hans familj, barn och fru. Det gav, det var lite lyxtid – en lunch. På den tiden jag pluggade och bodde ensam så var jag fullt övertygad om att jag verkligen hade fullt upp. Steg upp 09.30, tränade ett pass och sen lunch på kårhuset – ”det var mkt då”. För att inte tala om de dagar då man hade föreläsning, hur hann jag med allt?!?

Håller just i dagarna på och förbereder ett föredrag som jag ska hålla nästa vecka. Det kommer bland annat handla om det faktum att vi vare sig fattar beslut eller uppfattar saker&ting kring oss i ett vakuum, utan att vi sätter allt i ett sammanhang – vi relaterar det till andra liknande saker/situationer.

Så, åter till detta med många barn då. En bekant som var förbi tidigare i veckan sa att ”det var så mkt nu då lillan verkligen var krävande”. I helgen hade vi två av barnen utleasade och det kändes nästan som om vi var barnlediga 24/h - med endast en nyfödd och en 3-åring hemma. Perspektiv.

nu sova!

Bland böcker och minnen

Håller på och fixar till nya kontors-/gästrummet hemma. Har just satt upp bokhyllorna och många böcker ser det ut att bli där.

Att det är dammigt är bara förnamnet. Softar spotify och bär böcker, dammar av dem och ställer upp dem i någon form av ordning. Organisationsrelaterade böcker för sig, beslutsanalytiska alster på egen plats, osv. Passar också på och rensar, bläddrar och färdas.

Oj, här har vi en avhandling om hållbar utveckling, hade nästa glömt bort henne, en YSSP:er kompis från sommaren på IIASA 2001. Och där har vi Olofs avhandling, tänk att det tog honom närmare 30 år att bli klar – grattis ännu en gång Olof. Kastar alla gamla böcker om industriell ekonom, sparar dock en översiktsbok som livlina. Alla böcker om etik i affärsvärlden åker också i korgen – de saknar värde och måste skrivas om. De har, som ni säkert noterat, inte fungerat så värst vidare bra.

Excellence in Public Relations and Communication Management visar sig vara en bok som tillhört Malin, och dessförinnan Åsa S. Herrens vägar äro outgrundliga - Malin är i himlen och Åsa i USA för att starta företag. Malin, du är med oss varje dag! Åsa, lycka till i Amerika!

Simon French klassiska verk Decision Theory dyker plötsligt upp. Min handledares ord ringer än idag i mina öron; ”Börja med den här, detta är bibeln”, sa prof. Ekenberg myndigt. Det var en vacker vårvinterdag i början av april -99 och jag började läsa. Jag förstod verkligen ingenting. Vädret var bra och jag bytte hastigt ut boken mot kopp kaffe vid Sidsjöbacken. I mitt stilla sinne tänkte jag att det här blir nog bra in the long run.

Placerar mina sista 30 ex. av avhandlingen högst upp i en prydlig rad och konstaterar att slutet gott – allting gott!

//doc.

Självförverkligande – eller att vara sig själv

Jag hade en intressant diskussion med en vän för ngt tag sedan, vi pratade om vad vi – människor i allmänhet – drivs av i våra liv. Jag har i ett tidigare inlägg varit inne på att det ofta kan vara skillnad på lyckad och lycklig, även fast vi inte sällan använder begreppen som synonymer.

Vi pratade om hur många det egentligen är som följer sin ”inre röst”, sina drömmar och hur många som gör såsom är bruklig, dvs. följer normen och gör så att det framför allt ser bra ut.

Jag citerade David Lee Roth häromdagen i ngt sammanhang då han sagt att ”It doesn't matter what you do as long as you look good doing it.” Det är onekligen ett lite roligt citat, dessvärre mer aktuellt än önskvärt.

Jag har märkt att allt fler gör allt mindre av det som de egentligen vill göra mer av, men att det inte gör så mkt - as long as they look good doing it.

Det är många som vill ”higher and higher” här i livet, som idol-Erik sjunger. Men vad är det vi vill? Vad vill du? För att självförverkliga sig själv, om nu det är higher and higher, så kanske det är såsom Maslow slog fast redan på 50-talet att ”a man´s got to do what a man´s got to do”.

Jag är av tradition lite aversiv mot goda-råd-punkt-listor, men gör dagen till ära ett undantag. Håll tillgodo. Listan härstammar från A. Maslow och är inte tokig alls – om man vill sträva mot det han kallar för självförverkligande.

1. Be true to yourself.
2. Do not be bound by your culture.
3. Discover your calling.
4. Life is precious.
5. Do not judge people.
6. See to the satisfaction of basic needs.
7. Take time to smell the roses.
8. Learn self-control.
9. Don't sweat the little things.
10. Make the right decisions.

Det räcker inte att det ser bra ut, om det inte är bra – inte för mig i alla fall.

Trevlig helg!//doc.

Processerna är A och O!

Gårdagen var en osedvanligt rörig dag och i mitt huvud dök frågan upp, frågan jag fått så många gånger förr – hur får ni det att gå ihop? - Det beror på vem som frågar och varför, brukar jag svara småleende.

Igår var det friluftsdag (tror jag) för två av de små, matsäckar skulle packas. Plättarna föll sönder i småsmulor så fort jag tog i dem. Frysen hade spelat oss ett spratt och ”gått ned” en stund för ett tag sen, där av detta. Idag var det bara en matsäck som skulle packas, med destination Tom Tits. På tal om frysen så misstänker vi att hela vitvaruparken är i maskopi. Diskmaskinen kraschade för någon vecka sedan och i nästa andetag stannade tvättmaskinen permanent. Undrar just vad frysen tänker nu, ser den också sin chans att byta miljö? Vem kan man lita på?

I dag ska frun träffa vänner, som är på besök från Kairo, mellan BVC-besök och dagislämning och hämtning. Jag säger lycka till – och jag menar det verkligen. Människorna planerar och gud skrattar som bekant och det torde gälla mer i dag än många gånger annars. Att pricka in ett möte med människor som har en +/- 4-6 timmars dimensionsvisare i sin klocka är inte alldeles enkelt:-)

Vi får det att gå ihop, alldeles oavsett vem som frågar och varför. Tricket ligger i att ligga steget före, planera, packa och förbereda på sena kvällningen. Vidare gäller det att ha processerna på plats, för när linjeverksamheten väl drar igång strax efter 06.00 så finns det inget utrymme för improvisation – då är det skarpt läge!

//doc.

Familjevänliga företag - ett nytt fenomen tro?!

I morse lämnade jag storstan bakom mig och styrde kosan mot vår vackra arkipelag. Jag satt där och gick igenom min presentation, en presentation som handlade om bättre beslutsfattande med hjälpa av allehanda ”system” – och att om tekniken är svaret vad är då frågan?

Utanför på bryggan spatserade en fågelfamilj, mamma, pappa och tre barn. Det såg ut som att de helt enkelt inte skulle göra annat än umgås en smula, denna tidiga morgon. Det såg väldigt rofyllt ut, no stress.

Vad har du som trebarnspappa för råd till andra pappor?
– Man måste ha daglig kontakt med sina barn. Man måste finnas i deras liv, för det händer saker varje dag, säger Fredrik Reinfeldt i Aftonbladet. Jag har själv tidigare varit inne på temat under rubriken Har du råd att inte vara föräldraledig? Svaret på den frågan är nej i mitt fall. Jag har inte råd att låta bli, och då pratar vi inte pengar. Pratar vi pengar så har jag inte råd. Men pengar vs. Livet och barnen är en match som slutar 0 – 10, förstår jag idag. Det har inte alltid varit så, av olika skäl, och kanske mer om detta en annan gång.

Intressant artikel på samma tema fann jag också i CFOworld häromdagen, det är journalisten Ada Fredelius som presenterat lite siffror för hur föräldraledighet slår på mäns resp kvinnors löneutveckling. Intressant läsning och kanske kan vi skönja ett litet ljus i tunneln. Ada skriver att ”Både män och kvinnor missgynnas i löneutvecklingen om de väljer att vara föräldralediga, även om gapet nu minskar. Trendbrottet kan bero på en attitydförändring, där fler företag inser vikten av att uppfattas som familjevänliga."

Det bådar gott inför framtiden, MEN det räcker inte med att företagen endast ska uppfattas som familjevänliga – utan att de faktiskt också börjar vara det!

En dag i beslutsdoktorns liv

00.30 – kliver i säng efter en lång dag som jag avslutade med en sen bastu.

Dessförinnan körde jag ett radhusyogapass. Hittade inte skivan som jag brukar köra och istället för att ta den för nybörjare – vilket så här med facit i hand hade varit i det rätta – så tog jag den som heter avancerad. Damerna på skivan blev som galna, de böjde benen verkligen mkt – och jag försökte göra det samma. Nybörjare? Avancerad? Nybörjare. Tar rätt skiva nästa gång. Att man aldrig lär sig. Stel.

Upp med tuppen och på tåget till Karlstad för ett talaruppdrag. Hade lite fjärilar i magen – för att åka tåg. Senast det begav sig, mer om detta på idg-bloggen, så var jag med om ngt MKT märligt. Hade köpt en enkel biljett till Åre, sovvagn. Färdades 6 timmar och vaknade på Stockholms central – där jag alltså hade startat:-/ Misstänkte för ett ögonblick att jag råkat äta magic mushrooms. Inte som på räls precis, i vart fall inte till Åre.

Hemma var det lite rörigt när jag for, det kändes så där att inte kunna vara behjälplig. Den minsta hade sen kräkts ned allt som kom i hans väg – ackompanjerad av sin arga, ledsna och 3-årskrävande syster. Min fru hade haft det hon gjorde. Vi körde ett kort terapeutiskt samtal med på sprakande lina från tåget. Allt kändes bättre, både på tåget och där hemma. Alla mammor som är hemma är hjältar. Pappor också, men det är som bekant långt ifrån lika många – eller för den delen lika länge. Synd att så många pappor råkar ha så viktiga och välavlönade jobb.

Riiiiiiing, OH NO…, hade träff med min mentor och hade inte bokat av in due order, knas:-/ Hon sitter inte precis och rullar tummarna och undrar om inte vi kan ses. k.ä.n.d.e.s i.n.t.e b.r.a. Gjorde det enda rätta. Platt som en avrättad kanin lade jag mig (obs! symboliskt) och meddelade mailledes att jag var ledsen för att jag drällde med hennes tid, osv.

Väl framme i Karlstad var det dags för en lära-känna-varandra-lite-lunch med de trevliga uppdragsgivarna. Efter dragningen stod vi länge och pratade om saker långt, långt bortom det vi avhandlade vid lunchen några timmar tidigare. Det är en magisk känsla när man lyckas öppna upp sinnen, få människor att känna. När vi skildes åt var det som att skiljas från personer som jag känt mycket längre än de 5 timmar vi tillbringat tillsammans. Det är att mötas, att verkligen färdas tillsamman. Existentiell alkemi.

Innan tåget gick hem gick jag far beyond och investerade i en stor cappuccino på Espresso House. En vän på fejjan undrade om det var magkänslan som låg till grund för detta stora beslut eller hur ”a pro like you” gör? Well, det var nog en blandning av mage, hjärta och hjärna – som alltid när det blir bäst.

Hemma verkar allt vara under kontroll, längtar dit.

//doc

Välkommen underbara dag!

Tidig morgon i radhuset. Ännu en underbar dag framför oss. Jag har varit hemma mina två sista pappadagar, av de där 10 som man får i början. Det har varit riktigt härliga dagar, såväl innehålls- som vädermässigt.

I torsdags gick vi till BVC för rutinkontroll, allt under kontroll. Nästan 4 kg, big boy. När vi strosade dit i solen, en promenad på 45-min eller så, så pratade vi om vardagen, jobb, drömmar – om livet kort och gott. Då vi båda forskningsmässigt sysslar med beslutsanalys så är vi på det klara med att vi, just nu, är biased av det faktum att vi fått barn nyligen. Det finns inget viktigare-tanken har fått ny näring. Mycket kretsar kring det här med familjen, vad vi vill och hur vi gör det bäst – alltså inte bäst av alla utan bäst för oss, familjen.

Jag tror det är viktigt att man lite nu och då reviderar sina planer, sina ambitioner och sitt sätt att brumma på från dag till annan. Att man helt enkelt inte bara låter det rulla på – utan att man själv håller i rodret, eller i vart fall har ambitionen att göra så.

En vän på fejjan hade skrivit häromdagen att; Bob Broctor is great! He always has something smart to say! Like this Keep away from small people who try to belittle your ambitions. Small people always do that, but the really great make you feel that you, too, can become great.

Idag kommer en av mina två allra bästa vänner på besök över dagen, underbart. Han är just en sådan person, alltså en sån som alltid får en att känna sig växande och levande. Han förminskar vare sig själv eller andra. Han trivs med livet och han har det bra.

När folk påpekar för honom hur bra han har det så brukar han säga att; absolut, men jag klagar inte heller;-)

Hur får ni vardagen att gå ihop?

Märklig känsla att komma tillbaka till jobbet efter två veckor hemma med familjen, det kändes som om en längre tid gått. Ett möte eller två och man var inne i det igen.

Paulo Coelho skriver att: ”I have always believed that in the lives of individuals, just as in society at large, the profoundest changes take place within a very reduced time frame.” Undantaget är väl då det här med barn, det är som bekant inget som – totalt sett – sker över en natt. Hur som helst så är det onekligen en milstolpe, eller som i vårt fall milstolpar, som får en att tänka till och fundera ett extra varv på vad som egentligen är riktigt viktigt här i livet.

Jag pratade med en kollega idag om den paradox som många av oss stångas med varje dag, år ut och år in. Jag väljer att kalla den för prioritets- och processparadoxen. Jag blir ofta imponerad av vänner, bekanta och inte minst mina kollegor som ”rattar” miljonprojekt med millimeterprecision. Det paradoxala är att samma personer samtidigt undrar ”hur får ni vardagen att gå ihop?” – läses: vi får inte vardagen att gå ihop. Processerna i projekten på jobbet är välutvecklade, hemma är det sämre med strukturkapitalet.

Det inte särskilt ovanligt att man hör folk säga att de har jobbat flera helger i rad för att det verkligen hade kört ihop sig, eller att någon ”snittat” 60 timmar/v under hela våren. Tyvärr är det inte fullt lika vanligt att man hör någon säga att jag gick ned på 80% under hela våren, vi fick helt enkelt inte vardagen att gå ihop annars. Och skulle man råka höra någon säga det så det med största sannolikhet inte en he utan en she.

Tänk om vi lika hängivet tog oss an uppgiften att få vardagen att gå ihop, som att leverera nästa projekt enligt plan. Kanske är uppgiften oss övermäktig, men håll med om att det är en kittlande tanke?!

Kanske vi ska ge det en chans?

Har ni några braiga förslag?!?

Några dagar innan vi fick Maximilian så fick jag en fin present av mig fru, se bild. Hon vet hur länge jag suktat efter nya solglasögon. Gillar solglasögon, viktiga saker.

Solglasögon, skor och klockor avslöjar obönhörligen mannen – de skiljer agnarna från vetet. Jag fick solglasögonen för min insats i vårt joint-projekt, att skapa en ny liten människa. Jag blev verkligen glad. Men för att vara riktigt ärlig så var nöjet helt på min sida, utan att gå in på detaljer. Det var ju HON som gjorde själva jobbet, det STORA jobbet.

Alla ni som läst den fantastiska boken The Wisdom of Crowds vet ju att visheten i mångt finns där ute, bland er. Ni är visheten om ni inte väljer att bli ”ovisa” genom att för ofta göra precis såsom alla andra gör, men det är en annan historia. I detta fall behöver jag ER hjälp med att komma på något fint att köpa till henne!

Kom med förslag asap med kommentarer här på bloggen, och ni…, säg inget till henne - då det självklart ska bli en överraskning ;-)

Stort tack på förhand says glada//air

The 80´s

Tänk, det är ju 20 år sen vi slutade gymnasiet. -Det är 26 år, sa min lunchkompis och tillika gamla vän från gymnasietiden i Norrköping. Time flies onekligen, när man blir äldre.

Vi pratade om varthän alla hade tagit vägen, vilket verkligen var åt alla möjliga och omöjliga håll. Vi funderade unisont kring 80-talet och hur det egentlig låg till med samhället på den tiden? - Ytligt, riktigt genuint ytligt, sa Johan. Vi erinrade oss om de drömmar och ideal vi hade då. Jag tror vi båda var båda glada för att ingen hörde oss. Johans analys var att mycket av det vi representerade då var det ytligaste man sett i människohistorien, all time high - fast tvärtom liksom.

Men försökte jag, BIG-brother och alla discon åssånt nu då, blogg-Bella och hela Stureplanscirkusen - - är inte det rekord ytligt så säg mig?!? Jo, visst sa han, men det var vår generation som startade hela rasket. Kanske var det så, och i så fall var det ju inte bra, det är ett som är säkert.

Maten var fantastisk och vi svävade verkligen mellan 1981/84 och 2010. Ja, tänk 26 år. Johan hade fler grå hår än jag. Fast å andra sidan har jag aldrig jobbat som modell i Milano, 1-1. Du Johan sa jag, tänk vilken klassresa från djupaste arbetar-Peking till mört renkött i Gamla Stan. - Åt vilket håll har du rest?, undrade Johan. Jag gjorde det samma. Resan går vidare.

Blommor från skyn

Livet leker tänkte jag i mitt stilla sinne - ny diskmaskin installerad, låda med thaikycklingwok uppvärmd. Satt och åt lunch med frun och vi kommenterade unisont våra vackra orkidéer.

De är nästan som saltvattensfiskar, sådär onaturligt färggranna och skarpa tänkte jag tyst för mig själv. - Önskar att vi hade såna där helt vita också, du vet såna som vi gav till Karin och Jim, sa min fru.

Ofta när jag talar om beslutsfattande, hjärta/hjärna och intuition så tar jag upp hur sannolikt det är att det vi känner – intuitivt – ska slå in. Brukar landa i, efter att ha pratat om Rizzolattis upptäckter inom neurobiologin på 80-talet, att det slår in ibland och oftast inte. Lång historia det där, mer om detta en annan gång.

Knack, knack på ytterdörren. "Blommor till er". Det har gått ca. 30 min sen vi pratade om orkidéerna, de vita ni vet. Är det någon som minns när Harry Potter fick brevet instucket under dörren i första boken, när han var på den ensliga ön? När jag läste boken för den förstfödde för sisådär 10 år sedan så fick jag gåshud vid just denna sekvens.

Öppnar blompaketet. Gåshud, där finner vi de vackraste vita orkidéerna vi sett i modern tid. Sammanträffandet var helt osannolikt osannolikt, och helt fantastiskt härligt. - De vänner du har kvar i Sundsvall är verkligen fina vänner , sa min fru. Ja, så är det. Vi har fått blommor från Åkarp i söder till Tunbyn i norr, tack alla det hjärtligaste och inte minst för orkideerna alldeles nyss Lillan och Tomas!

…och när allt kommer omkring så går gamla vänner inte att få nya, så take good care!

Statistiskt sovunderlag

Har följt läsarstatistiken på mina två bloggar, denna och den på IDG.se. Den på IDG går antalet läsare upp på så fort jag använder ordet dator i rubriken. Här verkar jordnära händelser gå hem, t.ex. detta med barn åssånt!

Att agera på olika typer av information är en besvärlig uppgift för det stora flertalet av oss. Eftersom hjärnan inte lagrar information som en dator gör, och då vi inte kan plocka fram ”korrekt” information on-demand såsom som vi önskar att den var lagrad – liksom i en dator, så blir lite som det blir från tillfälle till annan. Vi ser det vi vill se och vi förstår det vi vill förstå.

Den historiska data som vi har tillgänglig i Maximilians fall rörande hans sömn är minst sagt något bristfällig. Men, även fast jag är väl förtrogen med risken att extrapolera på bristfällig information – såsom i det här fallet när det empiriska underlaget är allt för tunt – så vill jag gärna tro att han är av den bättre sovande-sorten. Ett par tre nätter att dra slutsatser utifrån är katastrofalt lite i vetenskapliga sammanhang, men nu gäller det livet i stort – måtte jag ha rätt!

Sleep tight - senare i kväll!

Ny medlem i flocken

- Underbart att komma hem, säger Maximilian 3 dagar. Det tyckte vi andra också, verkligen underbart. Syrrorna hade hunnit längta så att de bara inte kunde vänta längre. Det blev ett oförglömligt ögonblick då den nya medlemmen införlivades i flocken!

Men som vid alla förändringar så kommer det nog att ta sin lilla stund innan besättningen hittat till sina respektive platser i båten. Många nya roller som ska tillsättas och nya positioner som ska intas. Minstingen pendlar mellan att ena stunden vara stor tjej, för att i nästa stund vara mindre än någonsin, osv.

Själv drog jag på mig löparskorna och gav mig ut på en underbar löprunda, en riktig rymdtur då jag liksom svävade fram – vilket var ett tag sen kan jag lova. Jag älskar verkligen att springa då jag är i form, och inte hela tiden behöva springa och tänka att ”det var f.. vad jobbigt det här är…” Nu har jag nått en sådan nivå. Började dock misstänka att jag var typ förlossningshög, men kom på att det kanske inte gäller mig (män). Det är visst kvinnorna som får något hormonpåslag utöver det vanliga om jag inte fått det hela alldeles om foten.

Nåväl, jag sprang och liksom svävade fram i det vackra vårvädret, tankarna vandrade bakåt i tiden, uppåt i ibland och lite runt-runt on top of that. Vitsipporna var så vackra att jag var tvungen att stanna och fotografera dem. Det kändes som att stegen aldrig ville ta slut, energin flödade och innan jag visste ordet av så var jag hemma igen!

Önskar alla en riktigt fin helg!

Ett nytt människobarn!

Vi åkte in 15.00 i måndags och strax efter midnatt kom ännu ett underverk! Tänk att något som händer hela tiden, överallt, kan vara så unikt varje gång. Ett mirakel.

- Om magen är si så blir det en flicka, om magen är så blir det en pojke. Om mamman är sugen på salta pinnar så är det en flicka, såvitt inte det första var en flicka och mamman gått upp mer än 14 kg denna gång…, etc, osv. Det finns många där ute som vet en hel del om allt detta, ska gudarna veta. När jag sammanställer gissningarna och profetiorna med ett överslag så konstaterar jag, föga överraskad, att ungefär hälften hade rätt. Det blev en underbart söt liten pojke, en gåva.

Fick sms från en god vän som skrev att han skulle vilja känna sig sådär ung igen, sådär ung som småbarn får en att känna sig. Visst är det så, att barn för oss närmare livet och i någon form borgar för att vi håller oss i form på många plan. Man har liksom inget val:-) På tal om sms så hade svärmor också fått ett, från en bekant i Egypten som hälsade och grattade till Max. Märkligt i dessa tider hur nyheter sprider sig, liksom sanningar. Vi har diskuterat lite fram och tillbaka rörande namn, det mesta (99.99%) har lutat åt Maximilian. I Kairo visste man redan innan - utan att det är någon tidsskillnad.

Tårarna rann när han kom, det var stort. Paradoxalt nog har det blivit större och större för var gång, som störst nu när inte livet är lika självklart längre, nu när jag – tack och lov – blivit lite ödmjukare. Vilket privilegium att få uppleva detta en femte gång. Känner stor tacksamhet och glädje. Försöker skriva så jag inte tröttar ut läsaren med allför känslosamma texter här, det går väl sådär – för det var väldigt starkt, stort och underbart! Tack till han ovan där, tack till min fru som är en hjältinna. För att sammanfatta det hela med en landsmaninnas ord – "jag vill tacka livet!"

Välkommen hem i morgon Maximilian!

Soft söndag – kanske den sista innan…!

05.13 säger 3-åringen att ”nu vill jag gå upp…” Well, det vill INTE jag. Lyckades somna om, båda två. Väl uppe och frukost så börjar vi planera dagen.

Vi ska handla spjälsäng, blocket har inte gett resultat. Börjar med att tvätta bilen på gården. Frun går på promenad. Lite mellis till de små och sen bär det av till vår favvopark på Söder.

SOL, härligt, barnen leker och vi känner livet, värmen och glädjen. Känns som att vi alla tinande upp efter den långa vintern som varit. ”Hon tar min spade fast jag hade den först…”, så nog med upptinande och mot någonstans att äta lunch. Kanske ngt Indiskt föreslår min fru.

Vi hamnar på Skatteskrapan, en gammal favorit, typ fika/mat i samma andetag. Gott tycker vi stora, sådär tycker de små. Det var för starkt för dem. Och där kommer Jakob Eklund och går, gillar honom verkligen, på film då ska väl tilläggas för ordningens skull så ingen frestas att läsa det som om jag kände honom ”också”. Minns ni när han och Hoffa hade rymt i Tusenbröder och ”kvartade” hos den där gamla damen? Den är oslagbar, även fast det inte gick så bra – för den gamla damen.

Dags för simhopp för en av de små, leverans på Eriksdal. Sen till Nacka för att handla på Barnens hus, det blev en fin säng. Bebben kommer att bli glad och sova bra (HOPPAS JAG!). Sen storhandla, hem och plantera tomatplantan provisoriskt, åsså grilla för andra dagen i rad. Bäst att passa på säger vi båda.

Kör ett yogapass, g´natt på de små, en stund i bastun och sen fotmassage till frun. Nu börjar dagen minst sagt lida mot sitt slut – kanske den sista softa söndagen innan nästa medborgare anländer!

Spännande värre:-)