Bättre förr?

Hur ofta får vi inte höra att det var bättre förr och då gäller det allt mellan himmel och jord. Men så var det alltså inte. Den myten ska jag nu ta död på, en gång för alla.

När snön föll i mörkaste decembernatten -93 så kom ett gossebarn till världen. En underbart litet barn, dock med fasligt dåliga sovvanor och en osedvanligt hög röst sin ringa ålder till trots. Hans mamma och jag turades om broderlig att vanka fram och tillbaka nätterna i ända under några år. ”Så här mycket snö var det alltid när jag var liten sa hans mamma”, vilket givetvis inte var sant. Men det är ju så vi människor fungerar, vem minns inte alla varma och soliga somrar? Vi har extremt marginellt mer/mindre snö nu än då och samma gäller somrarna – fast i det senare fallet gällande värmen, ja ni förstår.

När nästa gossebarn kom till familjen häromsistens så skulle det visa sig att han, peppar-peppar, sover lite bättre och skriker med en artigare stämma. I övrigt lika söta. Mamman den här gången gillar sol mer än snö.

Den stora skillnaden, vilket också suddar ut det var bättre förr-argumentet, är att nu när man går och vankar av och an med den lille på axeln så kan man titta på SVT-play i sin iPhone! Om inte detta är ett steg i rätt riktning så säg mig, detta om ngt är ett tecken på att det är bättre nu än då. Innovationen kom dock i grevens tid då småbarnsnätterna börjar gå att räkna ned för min del – även fast man aldrig ska säga aldrig!

ps. Isak, grattis till ditt första år på brädgymnasiet i Malung! ds.

Fel kö eller cash is king om ni så vill

Är det någon av er, och nu chansar jag vilt som ni märker, som råkat ställa sig i fel kö någon gång? Någon?!

I förrgår skulle jag en snabb sväng ned på Hemköp i Åhlenshuset i city, för att köpa lite sallad till den medhavda lunchen på jobbet . Väl i kön så hann jag tänka tanken att ”värst vad lite kö här var idag”, det brukar nämligen alltid vara lååånga köer där.

Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara två damer framför mig. Damerna i fråga var från Kina ska det visa sig och det är nu det börjar. Betala med kort, so far so good. PIN-kod?!? “Do you have, pinkod you know?!? Ingen pinkod, okej – då I need to see you passport.” Fram med passet, oj hur ser Kinesiska siffror ut tänkte jag. Hon i kassan verkade tänka detsamma. Efter en stund, då halva lunchen gått, så var det dags att signera köpet. Det visade sig dock att dottern som handlat på sitt kort lämnat fram mammans pass, here we go again.

Nytt försök igår då, skam den som ger sig. Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara en dam framför mig denna gång. Hon skulle betala med kort och utnyttja en rabattkupong som hon fått som sms. Det gick inget vidare. Efter 10-min dividerande gav både hon och kassörskan upp.

Själv försökte jag finna mitt inre lugn, tänkte att det är danande för karaktären att acceptera att jag inte kan styra allt, och innan jag visste ordet av så var det min tur.

Lite perspektiv i relation

Martina Haag sa i en intervju i tidningen mama att ”Man slutar vara övertrevlig när man får barn. Första barnet, då börjar man resa sig och gå ut från bion om man inte gillar filmen. Andra barnet, då slutar man umgås med folk man egentligen inte trivs med. Tredje och fjärde… Då blir man bitchig. Jag snabbspolar folk, jag har inte tid att stå och lyssna på något dravel. Och verkligen inte när folk som inte har några barn ska stå och gnälla skitomständligt om hur lite de har sovit.”

- Vad händer efter det femte?, undrade min fru. Well, vet inte så noga men för att spinna vidare på Martinas tema så är det nog så att jag snabbspolar lite av varje, då tiden som ”blir över” för egen konsumtion blivit en lyxvara.

Åt lunch med en gammal studiekompis. Vi avhandlade 20 år på 60-min, rätt intensivt och helt underbart. Tack för 12 bitars lax på Roppongi! Härligt att höra om hans resa genom livet, hans familj, barn och fru. Det gav, det var lite lyxtid – en lunch. På den tiden jag pluggade och bodde ensam så var jag fullt övertygad om att jag verkligen hade fullt upp. Steg upp 09.30, tränade ett pass och sen lunch på kårhuset – ”det var mkt då”. För att inte tala om de dagar då man hade föreläsning, hur hann jag med allt?!?

Håller just i dagarna på och förbereder ett föredrag som jag ska hålla nästa vecka. Det kommer bland annat handla om det faktum att vi vare sig fattar beslut eller uppfattar saker&ting kring oss i ett vakuum, utan att vi sätter allt i ett sammanhang – vi relaterar det till andra liknande saker/situationer.

Så, åter till detta med många barn då. En bekant som var förbi tidigare i veckan sa att ”det var så mkt nu då lillan verkligen var krävande”. I helgen hade vi två av barnen utleasade och det kändes nästan som om vi var barnlediga 24/h - med endast en nyfödd och en 3-åring hemma. Perspektiv.

nu sova!

Bland böcker och minnen

Håller på och fixar till nya kontors-/gästrummet hemma. Har just satt upp bokhyllorna och många böcker ser det ut att bli där.

Att det är dammigt är bara förnamnet. Softar spotify och bär böcker, dammar av dem och ställer upp dem i någon form av ordning. Organisationsrelaterade böcker för sig, beslutsanalytiska alster på egen plats, osv. Passar också på och rensar, bläddrar och färdas.

Oj, här har vi en avhandling om hållbar utveckling, hade nästa glömt bort henne, en YSSP:er kompis från sommaren på IIASA 2001. Och där har vi Olofs avhandling, tänk att det tog honom närmare 30 år att bli klar – grattis ännu en gång Olof. Kastar alla gamla böcker om industriell ekonom, sparar dock en översiktsbok som livlina. Alla böcker om etik i affärsvärlden åker också i korgen – de saknar värde och måste skrivas om. De har, som ni säkert noterat, inte fungerat så värst vidare bra.

Excellence in Public Relations and Communication Management visar sig vara en bok som tillhört Malin, och dessförinnan Åsa S. Herrens vägar äro outgrundliga - Malin är i himlen och Åsa i USA för att starta företag. Malin, du är med oss varje dag! Åsa, lycka till i Amerika!

Simon French klassiska verk Decision Theory dyker plötsligt upp. Min handledares ord ringer än idag i mina öron; ”Börja med den här, detta är bibeln”, sa prof. Ekenberg myndigt. Det var en vacker vårvinterdag i början av april -99 och jag började läsa. Jag förstod verkligen ingenting. Vädret var bra och jag bytte hastigt ut boken mot kopp kaffe vid Sidsjöbacken. I mitt stilla sinne tänkte jag att det här blir nog bra in the long run.

Placerar mina sista 30 ex. av avhandlingen högst upp i en prydlig rad och konstaterar att slutet gott – allting gott!

//doc.

Självförverkligande – eller att vara sig själv

Jag hade en intressant diskussion med en vän för ngt tag sedan, vi pratade om vad vi – människor i allmänhet – drivs av i våra liv. Jag har i ett tidigare inlägg varit inne på att det ofta kan vara skillnad på lyckad och lycklig, även fast vi inte sällan använder begreppen som synonymer.

Vi pratade om hur många det egentligen är som följer sin ”inre röst”, sina drömmar och hur många som gör såsom är bruklig, dvs. följer normen och gör så att det framför allt ser bra ut.

Jag citerade David Lee Roth häromdagen i ngt sammanhang då han sagt att ”It doesn't matter what you do as long as you look good doing it.” Det är onekligen ett lite roligt citat, dessvärre mer aktuellt än önskvärt.

Jag har märkt att allt fler gör allt mindre av det som de egentligen vill göra mer av, men att det inte gör så mkt - as long as they look good doing it.

Det är många som vill ”higher and higher” här i livet, som idol-Erik sjunger. Men vad är det vi vill? Vad vill du? För att självförverkliga sig själv, om nu det är higher and higher, så kanske det är såsom Maslow slog fast redan på 50-talet att ”a man´s got to do what a man´s got to do”.

Jag är av tradition lite aversiv mot goda-råd-punkt-listor, men gör dagen till ära ett undantag. Håll tillgodo. Listan härstammar från A. Maslow och är inte tokig alls – om man vill sträva mot det han kallar för självförverkligande.

1. Be true to yourself.
2. Do not be bound by your culture.
3. Discover your calling.
4. Life is precious.
5. Do not judge people.
6. See to the satisfaction of basic needs.
7. Take time to smell the roses.
8. Learn self-control.
9. Don't sweat the little things.
10. Make the right decisions.

Det räcker inte att det ser bra ut, om det inte är bra – inte för mig i alla fall.

Trevlig helg!//doc.

Processerna är A och O!

Gårdagen var en osedvanligt rörig dag och i mitt huvud dök frågan upp, frågan jag fått så många gånger förr – hur får ni det att gå ihop? - Det beror på vem som frågar och varför, brukar jag svara småleende.

Igår var det friluftsdag (tror jag) för två av de små, matsäckar skulle packas. Plättarna föll sönder i småsmulor så fort jag tog i dem. Frysen hade spelat oss ett spratt och ”gått ned” en stund för ett tag sen, där av detta. Idag var det bara en matsäck som skulle packas, med destination Tom Tits. På tal om frysen så misstänker vi att hela vitvaruparken är i maskopi. Diskmaskinen kraschade för någon vecka sedan och i nästa andetag stannade tvättmaskinen permanent. Undrar just vad frysen tänker nu, ser den också sin chans att byta miljö? Vem kan man lita på?

I dag ska frun träffa vänner, som är på besök från Kairo, mellan BVC-besök och dagislämning och hämtning. Jag säger lycka till – och jag menar det verkligen. Människorna planerar och gud skrattar som bekant och det torde gälla mer i dag än många gånger annars. Att pricka in ett möte med människor som har en +/- 4-6 timmars dimensionsvisare i sin klocka är inte alldeles enkelt:-)

Vi får det att gå ihop, alldeles oavsett vem som frågar och varför. Tricket ligger i att ligga steget före, planera, packa och förbereda på sena kvällningen. Vidare gäller det att ha processerna på plats, för när linjeverksamheten väl drar igång strax efter 06.00 så finns det inget utrymme för improvisation – då är det skarpt läge!

//doc.

Familjevänliga företag - ett nytt fenomen tro?!

I morse lämnade jag storstan bakom mig och styrde kosan mot vår vackra arkipelag. Jag satt där och gick igenom min presentation, en presentation som handlade om bättre beslutsfattande med hjälpa av allehanda ”system” – och att om tekniken är svaret vad är då frågan?

Utanför på bryggan spatserade en fågelfamilj, mamma, pappa och tre barn. Det såg ut som att de helt enkelt inte skulle göra annat än umgås en smula, denna tidiga morgon. Det såg väldigt rofyllt ut, no stress.

Vad har du som trebarnspappa för råd till andra pappor?
– Man måste ha daglig kontakt med sina barn. Man måste finnas i deras liv, för det händer saker varje dag, säger Fredrik Reinfeldt i Aftonbladet. Jag har själv tidigare varit inne på temat under rubriken Har du råd att inte vara föräldraledig? Svaret på den frågan är nej i mitt fall. Jag har inte råd att låta bli, och då pratar vi inte pengar. Pratar vi pengar så har jag inte råd. Men pengar vs. Livet och barnen är en match som slutar 0 – 10, förstår jag idag. Det har inte alltid varit så, av olika skäl, och kanske mer om detta en annan gång.

Intressant artikel på samma tema fann jag också i CFOworld häromdagen, det är journalisten Ada Fredelius som presenterat lite siffror för hur föräldraledighet slår på mäns resp kvinnors löneutveckling. Intressant läsning och kanske kan vi skönja ett litet ljus i tunneln. Ada skriver att ”Både män och kvinnor missgynnas i löneutvecklingen om de väljer att vara föräldralediga, även om gapet nu minskar. Trendbrottet kan bero på en attitydförändring, där fler företag inser vikten av att uppfattas som familjevänliga."

Det bådar gott inför framtiden, MEN det räcker inte med att företagen endast ska uppfattas som familjevänliga – utan att de faktiskt också börjar vara det!

En dag i beslutsdoktorns liv

00.30 – kliver i säng efter en lång dag som jag avslutade med en sen bastu.

Dessförinnan körde jag ett radhusyogapass. Hittade inte skivan som jag brukar köra och istället för att ta den för nybörjare – vilket så här med facit i hand hade varit i det rätta – så tog jag den som heter avancerad. Damerna på skivan blev som galna, de böjde benen verkligen mkt – och jag försökte göra det samma. Nybörjare? Avancerad? Nybörjare. Tar rätt skiva nästa gång. Att man aldrig lär sig. Stel.

Upp med tuppen och på tåget till Karlstad för ett talaruppdrag. Hade lite fjärilar i magen – för att åka tåg. Senast det begav sig, mer om detta på idg-bloggen, så var jag med om ngt MKT märligt. Hade köpt en enkel biljett till Åre, sovvagn. Färdades 6 timmar och vaknade på Stockholms central – där jag alltså hade startat:-/ Misstänkte för ett ögonblick att jag råkat äta magic mushrooms. Inte som på räls precis, i vart fall inte till Åre.

Hemma var det lite rörigt när jag for, det kändes så där att inte kunna vara behjälplig. Den minsta hade sen kräkts ned allt som kom i hans väg – ackompanjerad av sin arga, ledsna och 3-årskrävande syster. Min fru hade haft det hon gjorde. Vi körde ett kort terapeutiskt samtal med på sprakande lina från tåget. Allt kändes bättre, både på tåget och där hemma. Alla mammor som är hemma är hjältar. Pappor också, men det är som bekant långt ifrån lika många – eller för den delen lika länge. Synd att så många pappor råkar ha så viktiga och välavlönade jobb.

Riiiiiiing, OH NO…, hade träff med min mentor och hade inte bokat av in due order, knas:-/ Hon sitter inte precis och rullar tummarna och undrar om inte vi kan ses. k.ä.n.d.e.s i.n.t.e b.r.a. Gjorde det enda rätta. Platt som en avrättad kanin lade jag mig (obs! symboliskt) och meddelade mailledes att jag var ledsen för att jag drällde med hennes tid, osv.

Väl framme i Karlstad var det dags för en lära-känna-varandra-lite-lunch med de trevliga uppdragsgivarna. Efter dragningen stod vi länge och pratade om saker långt, långt bortom det vi avhandlade vid lunchen några timmar tidigare. Det är en magisk känsla när man lyckas öppna upp sinnen, få människor att känna. När vi skildes åt var det som att skiljas från personer som jag känt mycket längre än de 5 timmar vi tillbringat tillsammans. Det är att mötas, att verkligen färdas tillsamman. Existentiell alkemi.

Innan tåget gick hem gick jag far beyond och investerade i en stor cappuccino på Espresso House. En vän på fejjan undrade om det var magkänslan som låg till grund för detta stora beslut eller hur ”a pro like you” gör? Well, det var nog en blandning av mage, hjärta och hjärna – som alltid när det blir bäst.

Hemma verkar allt vara under kontroll, längtar dit.

//doc

Välkommen underbara dag!

Tidig morgon i radhuset. Ännu en underbar dag framför oss. Jag har varit hemma mina två sista pappadagar, av de där 10 som man får i början. Det har varit riktigt härliga dagar, såväl innehålls- som vädermässigt.

I torsdags gick vi till BVC för rutinkontroll, allt under kontroll. Nästan 4 kg, big boy. När vi strosade dit i solen, en promenad på 45-min eller så, så pratade vi om vardagen, jobb, drömmar – om livet kort och gott. Då vi båda forskningsmässigt sysslar med beslutsanalys så är vi på det klara med att vi, just nu, är biased av det faktum att vi fått barn nyligen. Det finns inget viktigare-tanken har fått ny näring. Mycket kretsar kring det här med familjen, vad vi vill och hur vi gör det bäst – alltså inte bäst av alla utan bäst för oss, familjen.

Jag tror det är viktigt att man lite nu och då reviderar sina planer, sina ambitioner och sitt sätt att brumma på från dag till annan. Att man helt enkelt inte bara låter det rulla på – utan att man själv håller i rodret, eller i vart fall har ambitionen att göra så.

En vän på fejjan hade skrivit häromdagen att; Bob Broctor is great! He always has something smart to say! Like this Keep away from small people who try to belittle your ambitions. Small people always do that, but the really great make you feel that you, too, can become great.

Idag kommer en av mina två allra bästa vänner på besök över dagen, underbart. Han är just en sådan person, alltså en sån som alltid får en att känna sig växande och levande. Han förminskar vare sig själv eller andra. Han trivs med livet och han har det bra.

När folk påpekar för honom hur bra han har det så brukar han säga att; absolut, men jag klagar inte heller;-)

Hur får ni vardagen att gå ihop?

Märklig känsla att komma tillbaka till jobbet efter två veckor hemma med familjen, det kändes som om en längre tid gått. Ett möte eller två och man var inne i det igen.

Paulo Coelho skriver att: ”I have always believed that in the lives of individuals, just as in society at large, the profoundest changes take place within a very reduced time frame.” Undantaget är väl då det här med barn, det är som bekant inget som – totalt sett – sker över en natt. Hur som helst så är det onekligen en milstolpe, eller som i vårt fall milstolpar, som får en att tänka till och fundera ett extra varv på vad som egentligen är riktigt viktigt här i livet.

Jag pratade med en kollega idag om den paradox som många av oss stångas med varje dag, år ut och år in. Jag väljer att kalla den för prioritets- och processparadoxen. Jag blir ofta imponerad av vänner, bekanta och inte minst mina kollegor som ”rattar” miljonprojekt med millimeterprecision. Det paradoxala är att samma personer samtidigt undrar ”hur får ni vardagen att gå ihop?” – läses: vi får inte vardagen att gå ihop. Processerna i projekten på jobbet är välutvecklade, hemma är det sämre med strukturkapitalet.

Det inte särskilt ovanligt att man hör folk säga att de har jobbat flera helger i rad för att det verkligen hade kört ihop sig, eller att någon ”snittat” 60 timmar/v under hela våren. Tyvärr är det inte fullt lika vanligt att man hör någon säga att jag gick ned på 80% under hela våren, vi fick helt enkelt inte vardagen att gå ihop annars. Och skulle man råka höra någon säga det så det med största sannolikhet inte en he utan en she.

Tänk om vi lika hängivet tog oss an uppgiften att få vardagen att gå ihop, som att leverera nästa projekt enligt plan. Kanske är uppgiften oss övermäktig, men håll med om att det är en kittlande tanke?!

Kanske vi ska ge det en chans?

Har ni några braiga förslag?!?

Några dagar innan vi fick Maximilian så fick jag en fin present av mig fru, se bild. Hon vet hur länge jag suktat efter nya solglasögon. Gillar solglasögon, viktiga saker.

Solglasögon, skor och klockor avslöjar obönhörligen mannen – de skiljer agnarna från vetet. Jag fick solglasögonen för min insats i vårt joint-projekt, att skapa en ny liten människa. Jag blev verkligen glad. Men för att vara riktigt ärlig så var nöjet helt på min sida, utan att gå in på detaljer. Det var ju HON som gjorde själva jobbet, det STORA jobbet.

Alla ni som läst den fantastiska boken The Wisdom of Crowds vet ju att visheten i mångt finns där ute, bland er. Ni är visheten om ni inte väljer att bli ”ovisa” genom att för ofta göra precis såsom alla andra gör, men det är en annan historia. I detta fall behöver jag ER hjälp med att komma på något fint att köpa till henne!

Kom med förslag asap med kommentarer här på bloggen, och ni…, säg inget till henne - då det självklart ska bli en överraskning ;-)

Stort tack på förhand says glada//air

The 80´s

Tänk, det är ju 20 år sen vi slutade gymnasiet. -Det är 26 år, sa min lunchkompis och tillika gamla vän från gymnasietiden i Norrköping. Time flies onekligen, när man blir äldre.

Vi pratade om varthän alla hade tagit vägen, vilket verkligen var åt alla möjliga och omöjliga håll. Vi funderade unisont kring 80-talet och hur det egentlig låg till med samhället på den tiden? - Ytligt, riktigt genuint ytligt, sa Johan. Vi erinrade oss om de drömmar och ideal vi hade då. Jag tror vi båda var båda glada för att ingen hörde oss. Johans analys var att mycket av det vi representerade då var det ytligaste man sett i människohistorien, all time high - fast tvärtom liksom.

Men försökte jag, BIG-brother och alla discon åssånt nu då, blogg-Bella och hela Stureplanscirkusen - - är inte det rekord ytligt så säg mig?!? Jo, visst sa han, men det var vår generation som startade hela rasket. Kanske var det så, och i så fall var det ju inte bra, det är ett som är säkert.

Maten var fantastisk och vi svävade verkligen mellan 1981/84 och 2010. Ja, tänk 26 år. Johan hade fler grå hår än jag. Fast å andra sidan har jag aldrig jobbat som modell i Milano, 1-1. Du Johan sa jag, tänk vilken klassresa från djupaste arbetar-Peking till mört renkött i Gamla Stan. - Åt vilket håll har du rest?, undrade Johan. Jag gjorde det samma. Resan går vidare.

Blommor från skyn

Livet leker tänkte jag i mitt stilla sinne - ny diskmaskin installerad, låda med thaikycklingwok uppvärmd. Satt och åt lunch med frun och vi kommenterade unisont våra vackra orkidéer.

De är nästan som saltvattensfiskar, sådär onaturligt färggranna och skarpa tänkte jag tyst för mig själv. - Önskar att vi hade såna där helt vita också, du vet såna som vi gav till Karin och Jim, sa min fru.

Ofta när jag talar om beslutsfattande, hjärta/hjärna och intuition så tar jag upp hur sannolikt det är att det vi känner – intuitivt – ska slå in. Brukar landa i, efter att ha pratat om Rizzolattis upptäckter inom neurobiologin på 80-talet, att det slår in ibland och oftast inte. Lång historia det där, mer om detta en annan gång.

Knack, knack på ytterdörren. "Blommor till er". Det har gått ca. 30 min sen vi pratade om orkidéerna, de vita ni vet. Är det någon som minns när Harry Potter fick brevet instucket under dörren i första boken, när han var på den ensliga ön? När jag läste boken för den förstfödde för sisådär 10 år sedan så fick jag gåshud vid just denna sekvens.

Öppnar blompaketet. Gåshud, där finner vi de vackraste vita orkidéerna vi sett i modern tid. Sammanträffandet var helt osannolikt osannolikt, och helt fantastiskt härligt. - De vänner du har kvar i Sundsvall är verkligen fina vänner , sa min fru. Ja, så är det. Vi har fått blommor från Åkarp i söder till Tunbyn i norr, tack alla det hjärtligaste och inte minst för orkideerna alldeles nyss Lillan och Tomas!

…och när allt kommer omkring så går gamla vänner inte att få nya, så take good care!

Statistiskt sovunderlag

Har följt läsarstatistiken på mina två bloggar, denna och den på IDG.se. Den på IDG går antalet läsare upp på så fort jag använder ordet dator i rubriken. Här verkar jordnära händelser gå hem, t.ex. detta med barn åssånt!

Att agera på olika typer av information är en besvärlig uppgift för det stora flertalet av oss. Eftersom hjärnan inte lagrar information som en dator gör, och då vi inte kan plocka fram ”korrekt” information on-demand såsom som vi önskar att den var lagrad – liksom i en dator, så blir lite som det blir från tillfälle till annan. Vi ser det vi vill se och vi förstår det vi vill förstå.

Den historiska data som vi har tillgänglig i Maximilians fall rörande hans sömn är minst sagt något bristfällig. Men, även fast jag är väl förtrogen med risken att extrapolera på bristfällig information – såsom i det här fallet när det empiriska underlaget är allt för tunt – så vill jag gärna tro att han är av den bättre sovande-sorten. Ett par tre nätter att dra slutsatser utifrån är katastrofalt lite i vetenskapliga sammanhang, men nu gäller det livet i stort – måtte jag ha rätt!

Sleep tight - senare i kväll!

Ny medlem i flocken

- Underbart att komma hem, säger Maximilian 3 dagar. Det tyckte vi andra också, verkligen underbart. Syrrorna hade hunnit längta så att de bara inte kunde vänta längre. Det blev ett oförglömligt ögonblick då den nya medlemmen införlivades i flocken!

Men som vid alla förändringar så kommer det nog att ta sin lilla stund innan besättningen hittat till sina respektive platser i båten. Många nya roller som ska tillsättas och nya positioner som ska intas. Minstingen pendlar mellan att ena stunden vara stor tjej, för att i nästa stund vara mindre än någonsin, osv.

Själv drog jag på mig löparskorna och gav mig ut på en underbar löprunda, en riktig rymdtur då jag liksom svävade fram – vilket var ett tag sen kan jag lova. Jag älskar verkligen att springa då jag är i form, och inte hela tiden behöva springa och tänka att ”det var f.. vad jobbigt det här är…” Nu har jag nått en sådan nivå. Började dock misstänka att jag var typ förlossningshög, men kom på att det kanske inte gäller mig (män). Det är visst kvinnorna som får något hormonpåslag utöver det vanliga om jag inte fått det hela alldeles om foten.

Nåväl, jag sprang och liksom svävade fram i det vackra vårvädret, tankarna vandrade bakåt i tiden, uppåt i ibland och lite runt-runt on top of that. Vitsipporna var så vackra att jag var tvungen att stanna och fotografera dem. Det kändes som att stegen aldrig ville ta slut, energin flödade och innan jag visste ordet av så var jag hemma igen!

Önskar alla en riktigt fin helg!

Ett nytt människobarn!

Vi åkte in 15.00 i måndags och strax efter midnatt kom ännu ett underverk! Tänk att något som händer hela tiden, överallt, kan vara så unikt varje gång. Ett mirakel.

- Om magen är si så blir det en flicka, om magen är så blir det en pojke. Om mamman är sugen på salta pinnar så är det en flicka, såvitt inte det första var en flicka och mamman gått upp mer än 14 kg denna gång…, etc, osv. Det finns många där ute som vet en hel del om allt detta, ska gudarna veta. När jag sammanställer gissningarna och profetiorna med ett överslag så konstaterar jag, föga överraskad, att ungefär hälften hade rätt. Det blev en underbart söt liten pojke, en gåva.

Fick sms från en god vän som skrev att han skulle vilja känna sig sådär ung igen, sådär ung som småbarn får en att känna sig. Visst är det så, att barn för oss närmare livet och i någon form borgar för att vi håller oss i form på många plan. Man har liksom inget val:-) På tal om sms så hade svärmor också fått ett, från en bekant i Egypten som hälsade och grattade till Max. Märkligt i dessa tider hur nyheter sprider sig, liksom sanningar. Vi har diskuterat lite fram och tillbaka rörande namn, det mesta (99.99%) har lutat åt Maximilian. I Kairo visste man redan innan - utan att det är någon tidsskillnad.

Tårarna rann när han kom, det var stort. Paradoxalt nog har det blivit större och större för var gång, som störst nu när inte livet är lika självklart längre, nu när jag – tack och lov – blivit lite ödmjukare. Vilket privilegium att få uppleva detta en femte gång. Känner stor tacksamhet och glädje. Försöker skriva så jag inte tröttar ut läsaren med allför känslosamma texter här, det går väl sådär – för det var väldigt starkt, stort och underbart! Tack till han ovan där, tack till min fru som är en hjältinna. För att sammanfatta det hela med en landsmaninnas ord – "jag vill tacka livet!"

Välkommen hem i morgon Maximilian!

Soft söndag – kanske den sista innan…!

05.13 säger 3-åringen att ”nu vill jag gå upp…” Well, det vill INTE jag. Lyckades somna om, båda två. Väl uppe och frukost så börjar vi planera dagen.

Vi ska handla spjälsäng, blocket har inte gett resultat. Börjar med att tvätta bilen på gården. Frun går på promenad. Lite mellis till de små och sen bär det av till vår favvopark på Söder.

SOL, härligt, barnen leker och vi känner livet, värmen och glädjen. Känns som att vi alla tinande upp efter den långa vintern som varit. ”Hon tar min spade fast jag hade den först…”, så nog med upptinande och mot någonstans att äta lunch. Kanske ngt Indiskt föreslår min fru.

Vi hamnar på Skatteskrapan, en gammal favorit, typ fika/mat i samma andetag. Gott tycker vi stora, sådär tycker de små. Det var för starkt för dem. Och där kommer Jakob Eklund och går, gillar honom verkligen, på film då ska väl tilläggas för ordningens skull så ingen frestas att läsa det som om jag kände honom ”också”. Minns ni när han och Hoffa hade rymt i Tusenbröder och ”kvartade” hos den där gamla damen? Den är oslagbar, även fast det inte gick så bra – för den gamla damen.

Dags för simhopp för en av de små, leverans på Eriksdal. Sen till Nacka för att handla på Barnens hus, det blev en fin säng. Bebben kommer att bli glad och sova bra (HOPPAS JAG!). Sen storhandla, hem och plantera tomatplantan provisoriskt, åsså grilla för andra dagen i rad. Bäst att passa på säger vi båda.

Kör ett yogapass, g´natt på de små, en stund i bastun och sen fotmassage till frun. Nu börjar dagen minst sagt lida mot sitt slut – kanske den sista softa söndagen innan nästa medborgare anländer!

Spännande värre:-)

Riktigt mycket nu

Det är mycket nu, mycket roligt och en del att hålla igång samtidigt. Träffade en granne/tjejernasklasskompispappa på väg in mot jobbet i morse, det var mycket nu – där också.

Verkar som att de flesta har något mer än de mäktar med, lite för mycket helt enkelt. Var sen på ett frukostmöte på jobbet, pratade med några efteråt och de sa att – hör och häpna – ”det är mycket nu”. Det var mycket i alla dimensioner, alltså både hemma och på jobbet. Känns som att det var ett tag sen jag träffade någon som sa att ”Ne, du vet, det är inte särskilt mycket nu.”

Hur har ni det själva? Jasså, säger ni det. Va? Riktigt mycket dessutom, det var som värst. Tror att många här i herrens hage skulle må fint av att softa ned en smula, sikta på lite mindre mycket nu.

Själv har jag levererat idag, ja det heter så när man gör färdigt grejer enligt plan på jobbet, och nu är jag på väg hem på bussen. Hem för att hjälpa min underbara fru med allt vi har omkring oss i detta nu, med stundande nedkomst och barnaskaran som ska utfodras. Ska jag vara riktigt ärlig så är det är ovanligt mkt nu!

Trevlig valborg!

ps. på idg-bloggen kan ni läsa om "Kommer du ha CA$H så det räcker?"

mI Mac

I början av veckan skrev jag inlägget nedan i min blogg på IDG.se. Det visade sig snabbt bli ett av mina mest lästa där, kanske också ni kan finner den intressant!?

Att använda datorbaserade (besluts-) hjälpmedel är enligt många alldeles för svårt. Varför? Och vilka är det som tycker att det är svårast?

Jag tror att nästa generation kommer att ha närmare tillhands att använda datorer till allt möjligt och omöjligt. Jag märkte t.ex. när jag nyligen föreläste på Stockholms universitet att studenterna satt on-line och Googlade på det jag pratade om. Snabbheten, enkelheten och den intuitiva förståelsen för vilka medel som står till buds är viktiga delar för att datoranvändandet ska bli ett naturligt (naturligare) verktyg i vår vardag.

Percy Barnevik lär under sin tid på ABB ha sagt att 50% av våra chefer är före BC – och då menade han inte before Christ, utan before computer – och det kommer att ta oss 50 år att bli av med dem.

För en tid sedan hittade jag ett A4-blad hemma hos oss, se bild ovan på mI Macen. Det visade sig att det var 7-åringen (Mi) som ritat en dator, med tangentbord och skärm. Sen drillade hon sin 3-åriga lillasyster i att skriva på ”tangentbordet”. Resultatet lät inte vänta på sig. För några dagar sedan visade 3-åringen stolt att hon skrev såväl ”mama” som ”papa”, på en av de riktiga datorerna. Hoppas jag hinner ur vägen när deras generation kommer på bred front!

allt gott!

Chanser är inget man får – utan något man tar!

Åt lunch med en gammal god vän, en vän från förr, mer aktuell än någonsin. Det var två år sen vi lunchade senast. Det kändes kortare då vi följer varandra på bloggar, fejjan, osv. Härligt med 2010.

Det var en boost att få prata, dra upp planer inför framtiden och summera vad vi gör nuförtiden – för att göra det vi vill i framtiden.

Vi konstaterade unisont att det som ”gäller” är att sikta på det man tycker är roligt, det man verkligen vill göra. Man, Just Do It var approachen som svävade över oss då vi inmundigade den Asiatiska buffén.

Tankarna vandrade till min tid som student på teologen på Linköpings universitet, i början av 90-talet. Ett av de klassiska gudsbevisen lyder som ungefär som följer; ”inget större tänkas kan”. Det var ungefär så vår diskussion förlöpte idag, i samma anda. Om vi kan tänka oss, föreställa oss och visualisera vad vi vill göra, var vi vill göra det, osv. – ja då är vi på god väg att göra det. Han och familjen hade satt upp högtflygande planer och de är på ohyggligt god väg att sjösätta det hela! Jag svävade ut från lunchrestaurangen, inspirerad att följa min inre röst - i ännu större utsträckning. Som om det inte varit nog so far!?

Jag balanserar på en underbart skör tråd mellan storheterna i norm- och trygghetsnarkomanins mecka, lönearbetets trygga famn och mina drömmar om vad jag ska göra när jag blir stor.

Det jag kan tänka det kan jag göra, en sanning som inte är dispositiv!

God morgon som sagt

Riktigt skönt med fredag efter en intensiv vecka. En riktigt konstruktiv sådan, på många plan.

Hemma hyggligt i tid vid 5-snåret, middag och sen till Järfälla för att hämta en blocketsäng. Anländer vid 19.20 och konstaterar att den inte är nedmonterad, enligt överenskommelse.

Nåväl, ändå inget viktigare för mig.

Väl hemma igen så blir det tidigt sänggående för att sova i kapp. Tanken var dessutom att ladda inför Bounce i Globen i dag, och den förestående nedkomsten vilken dag som helst!

3-åringen vaknade någon gång vid 02.00 och var inte alls nöjd med att det var pappa som hämtade henne. Vi installerade oss i gästrummet. Hon hade högljudda synpunkter på att det inte var hennes mamma som hämtade henne. Lyckades få henne att sova någon timme till, tills hon ånyo kom på att hon saknade sin mamma – vilket ingen i kvarteret kunde undgå att höra.

Hennes mamma hämtade henne till ”sin” säng och lugnet återfann sig igen. När jag sen kom ner till frukosten i morse så tittade hon, 3-åringen alltså, på mig förstrött och sa glatt ”god morgon bajskorv”!

Ny dag, nya möjligheter – nu kör vi!

Followers – interaktiva lärjungar

Detta med att blogga har verkligen gett mig långt mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Lite varstans i min vardag träffar jag människor som har läst, som undrar mer och som ger en massa tillbaka. Inte heller sällan får jag kommentarer, främst via mail.

Det som har slagit mig är att det dag för dag finns fler där ute som ”känner mig”, som vet hur mina tankar går, vad jag är för typ helt enkelt. Även fast jag inte öser ur mig allt så tror jag att man får en hygglig bild av en någon, när man läser det personen skriver och uttrycker.

Om man läser mig - läses min blogg - så är man per definition en follower, så långt allt gott. Jag vet också att det är många av er som följer bloggen via RSS. Jag saknar dock mer av er, vilka är ni?

Jag vill veta mer, ta del av allt det unika som ni har att bidra med. Jag vill bli er follower. Tänker på boken The Wisdom of Crowds. Det är ju i gruppen som klokhet frodas, i mötet mellan människor. Nu famlar jag lite i blindo, om jag tillåts att vara lite dramatisk, även fast också det fungerar utmärkt.

Så, kolla in vänsterkolumnen under rubriken Followers. Bli en du också, låt oss följa varandra – eftersom du ändå är här lite nu och då ;-)

Trevlig helg follower där!

Mamma, pappa, många barn

Är det första eller andra barnet, undrar folk när jag säger att det snart är dags. Det är femte. Äh, va? Nr: FEM?!? Aha, men då är det väl inte så stort då – eller?

Jag har länge haft funderingar på att skriva en bok om mina 25 år som tonåring, 1978 - 2003. Jag har nog varit ganska omogen långt upp i åldern, inte förstått det stora med livet och tagit alldeles för mycket givet. Inte varit särskilt ödmjukt inställd kort och gott. Detta har bland annat inneburit att jag missat en del saker, såsom t.ex. hur stort det är att få barn. MEN STOPP tänker någon av er, håller han på och tilta sin blogg till ännu en såndär-mama&papa-blöj-blogg? Nerrå, lugn bara lugn – det handlar om livet i stort.

Det är mycket som jag inte längre tar för givet, mycket som förr ”bara skulle finnas där”, som en naturlig ingrediens av allt - allt som jag ändå fick för lite av. Idag har jag fått gåvan att se, förstå och uppskatta på ett sätt som jag tidigare inte förmått att göra.

Utan att rangordna storheten i barnens ankomst, så är det nog ändå så att jag idag uppskattar detta fantastiska på ett sätt som jag aldrig kunnat drömma om. Idag börjar jag odla ”slutspelsskägg”, då vi nu är i slutfasen av den nionde perioden! Hur stort som helst!

I love life

Är detta tre ålderstecken tro?

Barnfritt – sova

Vi var barnlediga i lördagskväll och vi valde att gå på bio. Bion börjande 18.00 och vi åt innan, för att sen vara redo så att säga. Efter bion bar det nämligen av raka vägen hem, hem i sängen för nästan 10 timmars sömn, se sleep cycle-kurvan. När det hände senast kan jag inte riktigt minnas. Numera uppskattar jag sömn, då tillfälle ges, mer än annat som kan göras – utan barn. Det har inte alltid varit så, men är nu så allt oftare.

Löpning vs. gång

Jag var ute på en löptur i lördagsförmiddag, som ett steg i min uppladdning inför Lidingöloppet. Det går sisådär. Det som slog mig var att jag skulle behöva en kontrollfunktion lik den som gångarna har vid sina tävlingar. Gångarna måste som bekant ha en fot i marken hela tiden, annars är det inte gång. Är både fötterna i luften samtidigt så klassas det som löpning, vilket är förbjudet när de tävlar i gång. I mitt fall så är jag inte längre säker på att jag har båda fötterna är i luften samtidigt när jag är ute och springer, eller när jag har som ambition att springa. Skulle behöva att någon verifierar att jag verkligen springer när jag är ute och löptränar, hm...


Missat F1-lopp

Satt och gick igenom lite jobbmail etc igår kväll och kastade också ett getöga på nyhetssajterna. Såg att det gått ett F1-lopp i helgen – som jag HELT missat?!? Något liknande har inte hänt i modern tid. Jag har följt F1-cirkusen till punkt och pricka över 10 år, och nu händer detta – vad kommer härnäst?

//önskar er en bra vecka i åldrandets tecken!

Snart är det dags - men när?

Såg just att en vän på FB hade skrivit att ”...det är viktigt att släppa sin roll och ”bara” vara människa ibland. Kräver sin man, sin kvinna och en god portion mod.”

Besluts- och prioriteringsförmågan har ställts på lite prov under dagen – även fast det egentligen inte borde vara så svårt. Problemet är bara det att allt det superviktiga hänger ihop med det något mindre viktiga, som i sin tur hänger samman med det relativt oviktiga men helt nödvändiga.

PAAAAPA! Klockan var mitt i natten, 3 åringen visar sig ha hög feber. Alvedon, byta säng, sova vidare. Just somnat. "Ari, är du vaken?" Frun hade fått ordentliga värkar, dags att åka in? Googla rätt på nummer till rådgivning. Sova igen, tror jag.

"…ha en bra dag på skolan tjejer” och sen skjutsa minstingen till svärföräldrarna. Vamos ala BB i Danderyd. Vad var det för möten jag hade bokade idag?!? Tror jag lyckades bokat av dem alla, eller… Ne, just ja, mentorsträff inplanerad också.

Anländer på BB, på med CTG maskinen, värkar, värkar och hjärtljud. ”Vad bra att ni kom in, verkligen ordentliga värkar det här…”

Skickar en presentation för ett talaruppdrag nästa vecka, bokar av mentorsträffen, svarar på några sms. Försöker balansera upp tillvaron mellan det riktigt viktiga, det praktiska och det som ingår i såväl arbetarens som medborgarens allmänna förpliktelser.

”Verkligen svårbedömt, det är inte dags just nu – men det här kommer kunna gå fort”, säger förlossningsläkaren. Hur fort och när undrar min ”rationella” hjärnhalva, som inte är sådär förfärligt utvecklad. Jag har en resa inplanerad nästa vecka, med flyg, över dagen serru. ”OM du verkligen vill vara med på förlossningen så ska du absolut inte åka” säger förlossningsläkaren och tittar mig moderligt i ögonen. ”Du ska inte vara längre bort en 2 mil när det hela sätter igång", fyller hon i – ”för det här kommer kunna gå fort.”

Plockar fram allehanda sannolikhetskalkyler i hjärnan, högst subjektiva, adderar lite flyg-aska-problem on top of that och simulerar olika scenarion. Slutligen ställer jag detta mot läkarens ord och min inre röst - om vad som är viktigast av allt.

//take good care out there!

Ett typiskt i-landsproblem i min lilla värld

Sitter nu på Arlanda Express och lyssnar på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond, allt under kontroll. Men så har det inte varit hela morgonen I can tell. Jag vaknade 04.45 och det kändes på det stora hela väldigt bra, men innan jag visste ordet av så ställdes jag inför problem - ett beslutsproblem.

Skulle jag äta vanlig frukost eller en minivariant? Om jag äter som vanligt så orkar jag inte med en baguette (salami och brie) ackompanjerad av en Monteriva latte – som jag alltid tar på väg till flyget. Det får bli en minivariant, väldigt lätt och utan min Arpeggio då jag inte kan köra Nespressomaskinen så tidigt (3 åringen riskerar att vakna -> no fun 05.00).

Anländer på Centralen och känner att min minivariant ändå var för mycket för att jag ska köra på min standardbaguette, så jag bestämmer mig för latten och en ostfralla ni vet. Men ne, det fanns inte, inte på nästa ställe heller. Gick då till Pressbyrån och där fanns det! Fralla + kaffe + DN för 54 kr (eller ngt liknande), kanon – eller? Jag hade ju redan igår bestämt mig för Monteriva. Pressbyråpaketet kunde jag köpa för endast 29 kr, vilket var ett frukosterbjudande. Ska jag sänka ambitionsnivån på kaffet och köra på Pressbyråfrallan och bondkaffe, ja så gör jag nog…, eller ne.

Det slutade med delar av ursprungsplanen, jag bytte ut baguetten mot en god smoothie och frukost får jag ju ändå på flyget – vad var problemet?

Hoppas frukosten smakar out there!

Ps. Ja, just ja. Jag är alltså på väg upp till Sundsvall för att hålla en utbildning för ett 10-tal höga chefer i konsten att fatta beslut. Jag kommer trycka på att det viktiga är att fokusera på möjligheter istället för att se problem;-) ds.

Vid frukosten i morse

Vaknade av en semi-karatespark i nacken. Det var 3-åringen som sökte kontakt, närkontakt. Men klockan kan inte vara mer än 04.07 tänkte jag, grus i ögonen ni vet.

Ändå hade jag sovit över en timme i sträck innan hon vaknade första gången vid 01.16. Hon sov sen tungt fram till att hon blev kissnödig vid 02.38. Nu var klockan över 7, dags att kliva upp.

Jag satt visst vid köksbordet, även fast jag rent mentalt fortfarande låg på kudden, och hörde min fru berätta om restaurangen de var på i går kväll – Le Rouge. ”Det var verkligen härlig stämning där”, det hade påmint henne om Frankrike. I nästa andetag sa hon att ”jag längtar till Paris, kanske vi ska åka dit i stället för Barcelona?”

Trots att jag fortfarande var yrvaken så reagerade min reptilhjärna med blixtens hastighet - det går väl inga F1-lopp i Paris?! Kimi kör som bekant rally för Citroën denna säsong, sponsrad av Red Bull. Jag räknar kallt med att han är tillbaka i F1 nästa år, då Mark Webbers kontrakt går ut i just Red Bulls F1-stall. I Barcelona går ett fantastisk lopp varje år.

Paris! - utbrast 7-årigen, jag har läst boken om Paris! Vad härligt – så självklart. Hon hade läst boken.

Det var inget stort möte vid frukosten denna tidiga morgon, medlemmarna i air-team var inte riktigt synkade. Men det gör inget om var och en svävar iväg på sitt håll, lite nu och då. Det viktiga är ju att vi finns där för varandra när det verkligen gäller - efter 08.00.

Att göra det tillsammans

Jag har just avslutat en undervisningsserie i beslutsanalys på Stockholms universitet. Studenterna på kursen går ett internationellt magisterprogram och kommer från världens alla hörn. Jag lärde mig massor, igen.

Jag drog igång undervisandet på traditionsenligt vis, med hyfsat klassiska föreläsningar – med mina mått mätt. ”Kommer det här på tentan löd varannan fråga?” Jag bloggade om detta redan första veckan på idg.bloggen. Intet nytt under solen tänkte jag i mitt stilla sinne, studenterna är precis såsom när jag lämnade universitetsvärlden för något år sedan.

Jag kände mig oinspirerad och uppenbarligen var jag det också. En nyfunnen polars out there (tack K.T.F!) skrev i samma veva på sin blogg att ” The power of inspiration what the Vision gives to me gets me creating, more and more and more…Of course I lose faith sometimes. I do. And then the creativity also disappears but that is my responsibility to get back the creative mood”.

Vad var mitt bidrag i undervisningen, vad gjorde jag för att inspirera, vad gjorde jag för att gå beyond för att väcka lusten hos studenterna?

Jag vaknade till liv, jag bjöd in dem, jag presenterade ett smörgåsbord av kunskap som kittlade, som de fick plocka ifrån, smaka på och baka sin egen kunskapskaka med. De fick formulera sina frågor, de fick skapa sina svar, de fick presentera vad de tänkte, hur de tänkte. De var själva navet i lärprocessen, vi möttes, kunskapsgenererandet tog form. Jag borde vetat bättre, det var ju detta som jag blev helt förförd av redan för någon vecka sedan då jag talade i ett annat sammanhang.

Det var en magisk känsla som infann sig när frågorna om vad som kommer på tentan helt dog ut och istället kom att handla om hur kunskapen kan appliceras på livet i stort!

//feel dr

Närvaro vs. härvaro

Hur hinner du med allt undrar folk lite nu och då. Jag hinner inte med allt och framför allt hinner jag inte alltid närvara även fast jag ofta är på plats.

Det kan på ytan se ut som att jag är med, även fast jag ofta är jag någon annanstans. Skillnaden på närvaro och härvaro ni vet. Vill så gärna ha mer av det sistnämnda.

Jag fick ett mail häromdagen från en gammal vän från förr. Hon skrev att hon följer min blogg och att den får henne att stanna upp och reflektera ibland. Det gjorde mig glad (Tack A.C!) och jag förstod att samma gäller mig – måste stanna upp och reflektera, oftare.

Träffad min existentiella coach, eller mitt bollplank om stort som smått om ni så vill, i början av påsk. Det kändes som om jag rebootade hjärnan i någon mening. Det var helt enkelt för många applikationer igång samtidigt. Dessa stängdes av åsså startade jag upp den interna hårddisken på nytt, endast med de program som var adekvata i detta nu. Inga konstigheter, en stunds kontemplation, en exklusiv stund avsatt för att stanna upp och tänka efter före. Vad är det jag egentligen vill, jag menar verkligen vill - och vad är det som är viktigt för mig?

I bilen på väg hem kände jag att min bild över prioritetsordningen på saker&ting blivit klarare. Eftersom jag inte hinner med allt så måste jag fokusera på rätt saker – för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet.

Allt gott!